|
Årets fjällvandring verkade ha allt emot sig. Jag blev sjuk på olika sätt strax innan jag skulle åka till Lappland. Jag fick en inflammation i ena hälen, till att börja med. Det är inte särskilt passande när man ska gå miltals i rufflig terräng med en tämligen tung ryggsäck… Därefter följde halsinfektion, och när den avklingat spökade bronkerna. Oddsen var emot mig. Jag sköt upp vandringen två gånger; ringde till Connex och bokade om à 60 kronor gången. Dagen innan jag skulle ge mig iväg, dvs. tredje avreseförsöket, fick jag ont i ryggen – men ett snabbt ingripande av min kiropraktor räddade situationen.
Nu låter det kanske som om jag är väldigt sjuklig, med en stapplig hälsa – men så är det inte alls. Jag cykeltränar på tävlingscykel och har en mycket bra kondition, men troligen har jag jobbat för intensivt både på jobbet – brottsutredning – och hemma – kreativt arbete i form av författande, musikskriverier och fotoarbeten, bl.a. – så att uppskjutna sjukdomar blommade ut när jag fick semester och äntligen slappnade av ordentligt.
Nåväl, det dubbla uppskjutandet av vandringen ledde till att jag fick lära känna några fantastiska människor, som jag för allt i världen inte skulle ha velat missa. Förvisso vet jag ju inte vilka jag skulle ha träffat om jag kommit iväg som jag planerat, eller vid det andra planerade tillfället – men nu kom jag ju verkligen iväg på tredje försöket, även om det satt hårt inne, och därvid träffade jag bl.a. en man som jag aldrig skulle ha kunnat hitta på, för så osannolik var denne hjälte, numer kallad Acht-Kilo-Stefan. Mer om honom lite senare! Jag träffade också en iranskfödd kvinna - Niloufar - som studerar till fritidsledare på Hvilans folkhögskola, och som avrundade vandringen och fick mig att känna den där särskilda värmen igen, och jag är också glad att ha träffat en modig 64-årig far från danska Mön och hans 19-årige son, och det var kul att snacka med konstnären och T-baneföraren från Stockholm som har ett vandringskontrakt med sin fru och som lät precis på pricken som chefen för Gränspolisen i Södermanland – och jag hade knappast väntat mig en ständigt pågående citatduell med den Dylanfebrile rektorn för Hvilans folkhögskola i Åkarp, men Dylancitaten föll som glimrande svärdsklingor genom fjälluften! Mer om allt detta senare i historien!
En av de allra viktigaste förutsättningarna för denna vandring var att jag skulle ha på mig frivilliga men benhårt effektiva emotionella skyggklappar visavi alla vackra damer. Dessa skulle förhindra att jag föll huvudstupa in i ett känslomässigt kaos likt det som drabbade mig med Zoë förra året, och som så när kostat mig både förstånd och liv. Det fungerade i stort sett, bortsett från en oroande antydning i slutet av turen, då jag prematurt ansåg mig säker… Hotet kom från Iran…
30 augusti 2005
Tisdagen den 30 augusti 2005 tog jag tåget till Stockholm från Nyköping, stoppade in ryggsäcken i en förvaringsbox och gick till Mega för att se om No Direction Home; den nya Dylanutgåvan, hade kommit ut i butiken. Det hade den ännu inte, fastän den 30 skulle vara utgivningsdatum.
I god tid före avgång tog jag ut ryggsäcken och gick ut till perrong nr 4 på Centralen. När tåget långsamt gled in på stationen hittade jag snabbt min kupé och lassade upp ryggsäcken på förvaringsplatsen över kupéfönstret.
Ett Stockholmspar i 60-årsåldern som skulle till Abisko och gå korta dagsturer var de enda andra passagerarna i sexbäddskupén, som alltså var en liggvagn. Min vana trogen hade jag beställt överslaf, för att vara mer oberoende. Överslafarna är ju alltid utfällda, så man kan sträcka ut sig närsomhelst.
Det fanns en ständig irritation mellan kvinnan och mannen i kupén, och de talade hela tiden omständligt om fullständigt oväsentliga saker. Det låg hysteri precis under ytan. De verkade kämpa som djur för att hålla relationshysterin stången, så att jag inte skulle märka den.
När det blev dags att sova diskuterade de in extenso hur man skulle använda sängkläder, och vad man skulle ha till kudde, samt huruvida det fanns örngott. Jösses! När de började ansätta mig för att få svar sa jag att det viktigaste väl var att de kunde sova. De såg fullkomligt oförstående ut.
I kaffevagnen satt ett stort gäng brittiska resenärer som skulle till Narvik och sedermera ner längs norska kusten. De var just så hemtrevligt – bohemiskt hemtrevligt – hemtrevliga som britter kan vara, och jag kände en omedelbar sympati för dem. De flesta i brittgruppen var mellan c:a 50 och 70 år, skulle jag tro.
När jag gick och la mig läste jag i Bruce Chatwins Anatomy of Restlessness. Jag sov gott hela natten, som jag alltid gör på tåg. Det i det fördolda hysteriska paret hade dock – inte oväntat – knappast sovit alls. De var som två skygga och nervösa figurer från Mumindalen, och jag förstår inte varför de givit sig iväg i liggvagn till Fjällen om de ansåg det så obehagligt. Mannens gamla ryggsäck hade dock många påsydda tygmärken från diverse fjällorter, så han verkade ju ha varit med förr. Det kanske var den stela och rigida damen som ställde till det. Det var uppenbart, från vad jag hörde av deras konversation, att de träffats på äldre dar.
|
