Intro och 12 augusti 2007.

Fjällvandringen 2007 kan beskrivas på ett antal sätt. Man kan säga att den började med ett bröllop i Nyköping (jag hade ett fotojobb på ett par arbetskamraters vigsel i Nicolaikyrkan i Nyköping dagen innan avfärd) och slutade med en begravning i Kiruna (som jag råkade bevittna vid besök i Kirunas berömda kyrka på resans sista dag).

Man kan också säga att den rörde sig från Andrej Kurkovs Döden och Pingvinen från 1996 till Sylvia Plaths Glaskupan från 1963. Ett annat och lika berättigat sätt att betrakta vandringen är genom att observera och förbluffas av dess synkronistiska tour de force, som denna gång verkligen lyste grällt, såväl i början som slutet av förloppet. Jag har ägnat begreppet/fenomenet synkronicitet – som myntades av Carl Gustav Jung – avsevärd uppmärksamhet genom studier av böcker av framförallt den inspirerande författaren och tänkaren Deepak Chopra, men även genom läsning av den betydligt tråkigare Robert H. Hopcke. Dessa pekar bägge på förekomsten av så kallade tillfälligheter, som kanske i själva verket är dolda mönster i existensen som ibland avtäcks för oss som en fjällsjö som plötsligt blir synlig långt därnere i dalen när solen skingrar dimman. Grundtanken i åtminstone Chopras resonemang är att dessa tillfälligheter inte alls är några tillfälligheter eller slumpartade sammanträffanden, utan budskap från en djupare aspekt av livet, som kan puffa oss i en bättre riktning – korrigera vår sökande väg genom denna mystiska och outgrundliga existens – om vi inte genast avfärdar fenomenen som blott och bart slump eller sammanträffanden. Jag har märkt att jag blivit mycket mer observant på allt som inträffar sedan jag börjat tänka på detta sätt, så att jag genast undrar vad ett möte med en människa kan betyda, på ett djupare plan, för oss bägge, och hur det kan förändra oss eller leda oss i nya riktningar, till nya insikter, eller hur ett möte kan vara till hjälp i just våra livssituationer, antingen för den jag möter eller för mig, eller för oss båda. Och alla möten mellan människor, mellan människor och djur eller t.o.m. växter, berg, klippblock osv., binder samman allting i den materiella och den immateriella världen – i den kosmiska existensen; i universum – i ett nätverk av ömsesidigt beroende, och i egentlig mening i en enhet; en väv vari allting är förenat, bortom den illusionära dualismen, i det som egentligen ÄR. Detta innebär förstås att varje handling och t.o.m. avsikt eller reflektion i det enskilda, påverkar Alltet i sin helhet. Ringar på vattnet. Den universella levnadsstämningen. Den kosmiska tidsandan.

Detta betänker jag således alltid, även utan att något så kallat synkronistiskt sammanträffande inträffar, men när sådana klockklämtande ögonblick uppenbarar sig, är jag särskilt mottaglig och observant, för somliga incidenter är så otroliga att de måste ha en stark innebörd, fastän jag ofta inte omedelbart – och kanske aldrig - kan förstå vad denna innebörd kan bestå i.

Min gamle kompis Brunte Kanack skjutsade mig till järnvägstationen i Nyköping i sin Citroën. På stationen kände han på den tornande Haglöfsryggsäcken i grön polytexväv (vilken jag senare skulle få anledning att lovprisa för dess slitstarkhet!), och konstaterade att han inte skulle kunna bära dess cirka 25 kilo någonstans över huvudtaget. Jag var själv lite tveksam inför den ökade vikt som tält, sovsäck, stegjärn, spritkök och bränsle medförde, men jag ville kunna vara oberoende av fjällstugor, och den rutt jag planerat innebar också att jag var tvungen att tälta och kanske bita mig fast i glaciäris eller hård snö med stegjärn.

Just där inträffade det första ledet i en kraftfull synkronistisk incident, då Brunte Kanack berättade att han varit med sin pappa till järnvägsstationen 1959 och tittat på en blåval som låg på en järnvägsvagn! Detta låter i sig absurt, men tydligen transporterades den döda valkroppen runt i landet på järnvägsvagn och förevisades, tills den ruttnat för mycket. Detta var just då bara en konstig historia, men den blev synkronistisk då Althea Rosenrus, som jag sammanstrålade med på Centralen i Stockholm, och som skulle bli min vandringskamrat, på resan upp genom Sverige på tåget berättade exakt samma historia, out of the blue, nämligen att hon varit med sin pappa – som jag dessutom träffat en månad tidigare, i juli 2007, när jag följde med Althea på besök i det gamla föräldrahuset i Dala i Ångermanland – och besett en blåval på järnvägsvagn. Detta berättas för mig två gånger samma eftermiddag; dels av Brunte Kanack som skjutsade mig till början av min fjällresa, och några timmar senare av Althea Rosenrus, när vi reste norrut för att dela vandringen. Inte vet jag vad det betyder, om det betyder något, men denna ”tillfällighet” – denna repeterade historia samma dag, om en händelse 1959, då både Brunte Kanack och Althea Rosenrus, då 8 och 11 år gamla, båda var närvarande vid Nyköpings järnvägsstation med sina respektive pappor för att titta på en blåval – har fått mig att tänka mycket på valar och järnvägstransporter, och den absurda kombinationen 1959 av de två. Lite kändes det som en förbiglimrande historia i Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams, där det vid ett tillfälle talas om en val som föll från skyn.

Nog av. Denna förbluffande dubbelstory gav ampel skjuts åt mitt synkronicitetstänkande när fjällvandringen 2007 skulle ta sin början. Resan avslutades senare på ett lika förbluffande sätt, men det kommer vi till i slutet av denna berättelse.

Jag hade mejlat Althea mindre än två månader innan fjällvandringen, för att höra om hon var intresserad av att följa med. Jag mindes att vi hade planerat att vandra i fjällen för 12 år sedan, tillsammans med Altheas dotter Clara och min son Ivan och en annan gemensam bekant, plus en amerikansk vän till mig och min son. När vi verkligen skulle iväg återstod bara den amerikanske vännen Ken Peldunas och min son och jag. Althea och hennes dotter hade laga förfall. Historien finns på min sajt under rubriken Kebnekaise 1995. Den gången hade i alla fall Althea sagt att hon gillade strapatser, så när jag mejlade henne sommaren 2007 var det detta uttalande som ringde i mitt huvud.

Av olika orsaker passade erbjudandet Althea utmärkt, så hon införskaffade utrustning och förberedde sig. Hon är 59 och jag 58, så vi är i levnadsålder inga ungdomar, men Althea verkade dock i fin form och själv är jag mycket vältränad genom idog cykling.
Vi hade inte setts ofta genom åren. Vi lärde känna varandra 1966, och det finns ett par skildringar av Althea i min 60-talskrönika Veri Similia på annat ställe på denna sajt. Vi är ungdomskamrater; sådana där ursprungliga kamrater som man danas av och danar, och vi blev präglade på varandra i den lilla kamratkretsen på 1960-talet, så om det går tio år emellan sammanträffandena, så spelar det ingen roll. Vi bara tar vid och fortsätter. Piece of cake! Easy as Tony Curtis!

Althea och jag träffades några gånger i Stockholm och Nyköping inför vandringen. Vi gjorde utflykter till Birka och andra ställen, och tittade på bronsåldershällristningarna vid Sibro i Nyköping, och vi företog alltså en resa till gården Dala vid Höga Kusten. Det fina med vår nya samvaro var att vi inte – vilket ligger i farans riktning! – hängav oss åt minnen, utan istället såg framåt och levde i nuet och den nära framtiden.

12 augusti tog jag ett tidigt eftermiddagståg till Stockholm, sedan Brunte Kanack kört mig till stationen. Jag la in ryggsäcken i ett förvaringsfack och gick och fikade och köpte lite färdkost för uppresan till Abisko. Jag ställde mig långt ute på perrongen och väntade, och så småningom såg jag Althea komma gående med sin ryggsäck på ryggen. Hon såg en aning trött ut. På huvudet hade hon en sjalett.

När tåget backat in sökte vi upp vår liggvagn. Eftersom vi beställt biljetter vid olika tidpunkter fick vi inte samma kupé, men bodde vägg i vägg, båda i överslaf, med bara den tunna kupéväggen mellan oss. Vi satt långa stunder i varandras kupéer, förstås. På kvällen kom fler resenärer in i våra respektive kupéer. En vandrerska, något yngre än jag, hade ramlat just innan resan och slagit sig, men tur i oturen var att det i samma kupé reste ett ungt, nygift par som skulle till Lofoten. Bruden hade sina nålar med sig, och satte igång med akupunktur på den fallna kvinnan!