Karl-Birger Blomdahl (1916 – 1968) var en av giganterna i den svenska modernismen. Trots att han dog i så relativt unga år hann han skaffa sig en grundmurad position i den svenska kulturen.
Den tidiga symfonin ”Facetter” (1950) ledde till världsberömmelse för den unge nydanaren, som i Sverige hade mötts av ett sedvanligt avståndstagande från de nya och friska ideer som Blomdahl torgförde genom sina kompositioner. Sedan genombrottet tillhör denna symfoni ett av de mest spelade svenska styckena, både här hemma och internationellt. Sällan har en kompositörs produktion genom sin egen uppenbara konstnärliga kvalitet så förkrossande omintetgjort och förnedrat den inhemska jantelagen som Blomdahls livsverk!
Facetter är skriven i fem konsekutiva block, vari utvecklingen framskrider obönhörligt i en tolvtonssekvens som ansluter mer till Bartok än till Schönberg, fram till det fjärde blockets kulminerande synkoper, varefter symfonin bedarrar som ett oväder.
Balettmusiken Sisyfos uppmärksammades först på grund av samarbetet mellan poeten Erik Lindegren, koreografen Birgit Åkesson och Blomdahl, men den rena musiken till baletten har vuxit med åren, och Antal Dorati tog den på turné till U.S.A. 1968.
Blomdahl samarbetade intensivt med Erik Lindegren, vilket ju ledde till monumentalverket Aniara, baserat på Harry Martinsons diktepos, med Erik Lindegrens libretto. ”…resan i denna natt” baseras således på dikter ur Erik Lindegrens ”Sviter” (”Amoroso” & ”Pastoralsvit”) (1947). Stycket inleds med dessa älskade rader ur ”Amoroso”:

´”Forma Ferritonans” skrevs till invigningen av Oxelösunds Järnverk 1961, och Blomdahl, som varit teknologistuderande, gick in för uppgiften med sedvanlig grundlighet, genom att med metallurgerna diskutera de olika kemiska formler som han kunde använda som utgångspunkt för sitt partitur.
Forma Ferritonans är inte ett elektroniskt stycke, men det kan understundom uppfattas så. Blomdahl sysslade ju dock även med detta idiom, på ett tidigt stadium, och ljudbandet till Aniara är väl det mest kända exemplet, men det finns också ett längre elektroniskt stycke – ”Altisonans” (1966) – på ett sedan många år utgånget vinyl från Sveriges Radios Förlag (LPD 2) i dess serie med dokumentationsplattor från elektronmusikstudion under dess uppbyggnadsskede.
Vi ska inte heller glömma att Hilding Rosenbergeleven Blomdahl också var pedagog, med elever som Allan Pettersson och senare Folke Rabe. Han var en tid chef för musikavdelningen på Sveriges Radio, och det var hans förtjänst – efter tips från Folke Rabe – att Terry Riley kom hit som artist-in-residence 1967.

Blomdahl var mångbegåvad och nyskapande, och han framtonar som en av de verkligt viktiga konstnärerna under 1900-talet.

Denna Caprice-CD gör honom rättvisa.

---

email

home