Carl Unander-Scharin - ”Tokfursten”; opera i två akter efter den självbiografiska boken med samma namn av Elgard Jonsson - Caprice CAP 22046/CDA. Libretto: Carl Unander-Scharin, Nils Spangenberg, Magnus Carlbring. Sångare: Mats Persson, baryton, Thomas Svensson, baryton, Anna Larsson, alt, Carolina Bengtsdotter-Ljung, mezzosopran, Clara Bystrand, sopran, Klara Frölén, sopran, Lisa Gustavsson, sopran, John Erik Eleby, bas, Göran Eliasson, tenor. Talroll: Salka Rosengren. Musiker: Tanja Kaitaniemi, v (konsertmästare), Johan Morén, v, Petter Axelsson, av, Tomas Blanch, c, Jenny Ryderberg, b, Linda Arvidsson, fl, Gunnar Månberg, o & engelskt horn, Petter Hartman, b & f, Tora Thorslund, t, Jonas Larsson, tb, Kerstin Frödin, blockflöjt, Eric Skarby, synt, Pelle Jacobsson, slv.
En opera i nutid om schizofreni? Ja, varför inte! Under en tid - den socialrealistiskt progressiva tiden i slutet av 1960- och början av 1970-talet - kom ju t.ex. Lars Johan Werles opera ”Resan”, där man på scenen diskuterade huruvida man skulle sälja bilen eller inte… En infernoresa i schizofrenins alldeles egna bortvända logik, i skydd för en alltför smärtsam värld, måste vara av betydligt större allmänintresse än en familjepalaver om försäljningen av en bil!
Jag och många andra minns mycket väl alla tidningsartiklar för några decennier sedan, om Elgard Jonsson, den schizofrene unge mannen, och hans ängel, Barbro Sandin, terapeuten som gick in till Elgard i hans sjukdom - eller hans tillflyktsort - och ledsagade honom ut i den s.k. verkligheten igen. Väl minns vi också boken ”Tokfursten”, när Elgard Jonsson publicerade den, och nu är operan här.
En opera är alltid en slags kompromiss, mellan sceniskt och musikaliskt, mellan innehåll och form, men i lyckliga fall sammansmälter de olika aspekterna på händelse- eller tankeförloppet till en omedelbar helhet. Huruvida detta är fallet med operan ”Tokfursten” är jag inte man att bedöma, eftersom jag inte varit på föreställningarna. Att enbart lyssna till en opera är i alla fall tveksamt. En opera kräver egentligen närvaro i rummet - varför skulle vi annars ha operascener? Vissa operor lyssnar vi mer än gärna till. Jag tänker då på de gamla klassikerna - men det kan bero på att vi är så bekanta med dem att vi ser skeendet för vår inre syn, d.v.s. att vi återupplever operaföreställningar vi närvarat vid, eller sett på television. I andra fall kan ju vissa delar av en opera, t.ex. betagande arior, motivera en lyssning via CD - och då har scenen de springer ur ingen som helst betydelse.
Tokfursten är en opera med tydligt tal, och extremt välartikulerad sång. Därför kan man mycket väl lyssna till den på CD, och kanske följa med i texten i CD-häftet, och fängslas av den som en sagoberättelse, men jag kan ändå inte hjälpa att jag får intrycket av att CD-utgivningen av ”Tokfursten” mest är en dokumentär historia. Jag har svårt att tro att särskilt många kommer att sitta och sträcklyssna på detta verk särskilt ofta - men jag kan ha fel. Jag vet ju med mig själv att jag gärna lyssnar om och om igen på Sven-Erik Bäcks operor ”Fågeln” och ”Tranfjädrarna”, vilka i likhet med ”Tokfursten” har denna tydliga talade kvalitet, denna historieberättandets obönhörligt framskridande karma i en tydlig kausalitet.
Musikaliskt är framförandet inte fy skam. Här framstår Unander-Scharin som en inte alls oäven kompositör, och denna opera måste väl betraktas som hans definitiva genombrott. Och när ”el-el-elektrochockerna” kommer på tal i en ljudpoetisk stamning i samma andetag som frågan om kaffet är klart, omedelbart följd av vårdarens: ”självklart!”, öppnas för mig på vid gavel minnena från de år jag arbetade på psykkliniken i Nyköping, på en högst blandad avdelning, där gamla lobotomerade kroniker som förnöjt och med tomma ögon visslade Evert Taubemelodier samsades med ungdomar med hebefren schizofreni som skrek åt rösterna de hörde uppifrån takkronan, eller från en obestämd plats i rummet, medan andra stod hela dagen och nötte en fläck på golvet - och jag minns den katatoniskt stele äldre mannen som ibland satt vid pianot och slog an en enda ton timvis, som en psykklinikens Giacinto Scelsi, medan de från elchocksbehandlingarna återvändande patienterna låg i sofforna och återhämtade sig från den elektriska hjärnbrännan, och den striphåriga gamla damen gallskrek ”hallelåja!” från sin rullstol borta i korridoren.
Om denna opera kan väcka sådana tydliga minnen och återerinringar hos mig måste den ha ett icke ringa mått av realism i texterna och stämningarna i framförandet, d.v.s. en äkthet. Det är påfrestande att gå in i operan, för det är ju inget behagligt ämnesområde som berörs. Man vill ju egentligen kräkas och gå därifrån, men samtidigt fascineras man av själva berättelsen. Ja, jag är ambivalent till denna stora satsning, men jag kan inte hjälpa att jag beundrar de personer som arbetat fram Tokfursteoperan och satsat pengar och tid på den, eftersom den måste betraktas som ett högriskprojekt, ur flera aspekter.
Med alla de förbehåll jag känner för denna satsning måste jag ändå konstatera att man lyckats mycket bättre än vad som kunde befaras. Musiken och rösterna kompletterar varandra, förhöjer varandras effekt, och man är aldrig utanför skeendet, utanför den historia som Elgard Jonsson här i operaform än en gång berättar för oss. Dessutom märker jag att ”Tokfursten” till form och uttryck inordnar sig i en speciell svensk nutida operatradition. Jag har redan nämnt Bäck och Werle.
Jag kanske ändå tycker att en sådan här historia berättas mer effektivt i det elektroakustiska idiomet. Åtminstone är det fullt möjligt att förmedla stämningarna i ”Tokfursten” också i en sådan form. Jag tänker på Francis Dhomonts ”Sous le regard d’un soleil noir” från 1979 - 1981, som återutgivits på CD på empreintes DIGITALes i Kanada (IMED 9633) för några år sedan. Dhomont arbetar elektroakustiskt, i en slags elektronisk melodram, med textfragment av Ronald D. Laing, som alla berör den schizofrenes upplevelser.
Mitt slutomdöme blir i alla fall att detta är en opera att rekommendera till den som orkar sätta sig in i en inåt flyende persons upplevelser av en obegriplig yttervärld, där människorna rör sig i ofattbara mönster genom sjuksalarna, genom korridorer med storflikiga växter och ett brutalt dagsljus som strömmar ner genom de höga fönstren. Lyssningen fordrar ett visst arbete, ett visst engagemang, och den är fan inget för bekväma slölyssnare!
Texthäftet är tjockt och digert. Det innehåller hela librettot, plus kompakta biografier över de medverkande, och en inledning av Elgard Jonsson. Tony Lundmans inledande text - ”Tonsättarens röst” - är också mycket intressant; tät.
Det här är en särskild, ovanlig, utgåva, som - om det nu inte vore som det är i detta ljumma rike - borde väcka rabalder!
