Jag hade en gång en kompis som hette Mats. Han hade många demoner. Han var också den som introducerade mig till både Leonard Cohen och Dan Andersson; Dan Andersson 1966; Leonard Cohen 1968.

Jag brukar aldrig skriva om skivor jag köper. Jag brukar heller aldrig skriva på svenska på den här sajten. Sofia Karlsson har ändrat på det. Jag känner att jag MÅSTE säga några ord om hennes CD Svarta ballader.

Jag lyssnar och jag gråter. Jag gråter inte för att jag är ledsen. Det är jag inte alls. Jag är bara så full av känslor. Gråten är det enda adekvata uttrycket för denna starka livskänsla just nu; så stark att den är svår att hantera.

Jag ser för mig min moderlöse gamle väns mörka ögon i den brådmogna och bråddjupa 17-årsåldern 1966, när hans fingerspel smekte fram det ödsliga och innerliga i Spelmannen; ”…jag ska följa genom dalarna i höstens höga natt, och i rök från hundra milor ska jag sjunga som besatt, och när natten böljar becksvart över skogstjärnens skum, mina basar skola ropa djupt ur människosjälens rum”, och ” tre sorgens strängar har jag – den fjärde har gått av, den brast i en skälvning på den bäste vännens grav, men ända in i döden vill jag följa er med sång – och jag vill dö och jag vill spela till uppståndelsen en gång”.

Sedan dess har en del av de närmaste vännerna dött, och Dan Anderssons texter har fått en köttigare, mer påtaglig relevans – en andedräkts- och blodomloppsnärhet som bara själva livet och oddsmotstridiga överlevanden kan ge dem.

Nu sitter jag här med Sofia Karlssons Svarta ballader… nej, vankar här med Sofia Karlssons Svarta ballader, med handen för pannan: det är som en uppenbarelse! Det har funnits stora Dan Anderssontolkare, och jag tänker främst på tvenne: Gunde Johansson och Thorstein Bergman – men hör mina ord; nu har vi en tredje: Sofia Karlsson!

Undret – ja, varken mer eller mindre! – är att Sofia, till synes helt utan ansträngning, klätt av de gamla texterna deras (förstår jag nu) påtvungna och pådyvlade invandheter, som genom just sina hemvanda tryggheter har dolt ordens hela kraft för oss. Vi har varit hemmablinda i folkkärheten! Det har varit som att sjunga gamla psalmer; ett ceremoniellt utövande vars innersta innebörd lagrats över och överlagrats tills vi bara anat ursprunget långt där innanför vanors och traditioners Mayaslöjor! Ändå vet vi att alla platser är här; alla tider nu! Det som är gjort är gjort i nuet, och för den det anbelangar är det gjort HÄR. Detta gäller ALLT som sker och har skett. Det är så lätt att glömma det när traditioner och vanor får verka; när spontana känslor och insikter inordnats i kulturen… Den som blöder blöder NU, vare sig det är på 2000-talet före Kristus i Egypten eller för en timme sedan i Skänninge. Tid och Rum är falska budbärare i våra livsvandringar.
Sofia Karlsson har avslöjat detta med kraft och lätthet i sina Dan Anderssontolkningar. Hon har fört Dan Andersson ända fram till denna plats och detta nu, avklädd de förklädnader vi utrustat honom med i våra sentimentala föreställningar och betryggande definitioner. Sofia Karlsson tjänar i detta avseende som ett medium för det innersta i Dan Anderssons konst. Hon öppnar handen och visar de glimrande diamanter hon grävt fram ur konvenansens humuslager och förenklandets lervälling.

Jag andas friare nu. Tack Sofia!

Jag väntar vid min stockeld inleder denna befriande och jublande flod av skönhet. Sofias röst besitter en oskyldig renhet som uttalar de djupa orden som ett barn som talar till Gud i sin ensamhet, närmare både födelse och död än någon som fastnat i levandets dagligheter.
Sofia spelar både bouzouki och traversflöjt på denna inspelning, och hennes meandrande ebenholtsröst smeker sig upp i ett plötsligt ljus sida vid sida med Esbjörn Hazelius försiktigt anbringade stämma, i en totalitet där Hazelius också spelar cittern, gitarr och fiol.

Aldrig hade jag trott att jag kunde uppleva denna den mest traditionella av traditionella sånger ur svensk visskatt som en helt ny sång – men det gör jag… Det har med såväl arrangemang, instrumentering som frasering att göra, och ändå gör inte Sofia våld på sången. Hon skärper den bara, i en slags avslappnad, fokuserad tankspriddhet ur ett chackra så fyllt av generös och återhållen energi att E=mc2 upplevs som en vibration i fingertoppar och ögonfransar…

Det är som att sitta i solen vid havet en ljum sommardag och veta att denna kropp är en tillfällig illusorisk täckmantel för kosmiska skeenden och kvantmekaniska drömmar. Jag tänder en indisk Nag Champasticka och drar på mig en lätt bomullsskjorta i den svenska majmorgonen, och låter Sofia Karlssons röst sväva ut över min andes böljande topografi, som en intensiv och stillsam protest mot allt ont.

I viss mån påminner Sofias sång i Jag väntar vid min stockeld om mina ungdomsupplevelser av en anglosachsisk sångartradition; Judy Collins och Buffy Sainte-Marie och Tom Paxton och Hamilton Camp i medio av 60-tal, då min vän och läromästare Swami Sune Ananda lät mig erfara In The Heat of the Summer och Innesfree på en portabel skivspelare i våra rivningshus – och den stämning som är allra mest analog med Sofia Karlssons i Jag väntar och mycket annat på denna epokgörande CD är nog den lätta sommarbrisberöringen av Donovan och hans bardvandrardrömmar 1965; Ballad of Geraldine; Summer Day Reflection Song; Belated Forgiveness Plea – men, nota bene, jag talar om en sinnesstämning, en själsrörelse, en identifikation mellan det innersta i mig och det innersta i dessa sånger… och Sofia öppnar dessa fönster på vid gavel mot ljumma somrar… Det kallas kärlek, det heter kärlek…

Och ändå är Sofias röst så mycket mer finstämd än hos de sångare och poeter jag nämnt ovan, på ett folkloristiskt kvillrande bonadsvis, som i Nils Agenmarks fiolspel. Ja, det känns som om jag tar en risk när jag utsätter min oförberedda själ för all denna renande skönhet!

Sofias glisserande folkmusikröst stiger oförställd och nära i Vaggvisa, tonsatt av Sofie Livebrant. Här stiger Sofia in i ett angränsande rum, närmare en Monica Zetterlundstämning, där ett helt kapell understödjer hennes beslöjade balladfraseringar, i en säregen skuggdans mellan fransk schlager och Finnmarksvemod. Visst hör jag Georg Riedelreminiscenser i kontrabas och piano… och kapellet består i övrigt av två fioler, cello och slagverk. Instrumentariet utgör en bastant men aldrig trängselstörd miljö för Sofias ringlande sagoutsagor, som stod hon på ett torg bland stånden med uppsträckta händer och förmedlade en uppenbarelse ovanifrån inför torgmadammer, marknadsgycklare och tillströmmande stadsbor på lördagsförmiddagspromenad; en sentida helig Birgitta.

Jag har drömt är en sorgesam vaggande chanson, en melankolisk fransk utgjutelse i musikalisk skrud av Sofia själv. Här ackompanjeras Sofia i en sparsam men helgjuten ljudbild av Mikael Augustsson på bandoneon och Esbjörn Hazelius på såg! Jag skulle annars kanske ha gissat på Theremin istället för såg, för så väl trakterar Hazelius sitt verktyg! Här får Sofia mig att tänka på Alf Hambe och hans Kupévals från plattan Vägvisor och Vågspel.

Omkring tiggarn från Luossa är ytterligare en av dessa våldsamt inarbetade Anderssonvisor som tungt tagit plats i den svenska folksjälens granit. Den var en av min gamle vän Mats molande mästerligheter. Att ge sig på en dylik ikoniserad dikt är ett vågspel för en nydanare, men Sofia Karlsson lyckas befria även denna fjättrade riksrelik och ge den vingar och luft och rymd och vida utsikter! Hur är det möjligt? Här avslöjas Sofia Karlssons genialiska fördomsfrihet och förutsättningslöshet på ett nästan smärtsamt sätt. Underbart! Hon gör en up-beatversion som jag aldrig skulle ha kunnat drömma ihop, och i denna snabba och lätta hantering med springande basgångar och smattrande perkussiviteter lyfter den molande mörkervandringen ur sugande myrmarker och leviterar över bleka och taggiga granskogshorisonter, över insjölandskap varur gökgäll och lomrop glimtar till som diamanter på svart siden.

Här har Sofia vågat allt… och vunnit allt! Mästerligt! Oerhört överraskande!

För första gången på CDn tar hon också ett kliv in i en jazz-på-svenska-atmosfär, som Emil Strandbergs trumpet och Nils Bergs basklarinett starkt bidrar till. Ja, jösses!

Julvisa i Finnmarken stiger fram som en slags kampsång ur veka och vilda själar som danats i armod och arbete och spretiga frihetsdrömmar:

”…vi resa oss upp under stjärnor som glimma; omkring oss de heligas natt vi förnimma – för dem och för jorden, för himlen och oss våra stop vi höja, kamrat!”

En istadig envishet, ett trots mot omständigheterna och de villkor vi gavs; javisst! Trots ger hopp, hopp ger kraft! Kampsång! Här framstår – om än inte låter – Sofia som en hjältinna i en Brechtsång. Man skulle kunna följa henne vartsomhelst!

Ale Möller deltar på mandola, dragspel och munspel.

Vaknatt – sång, gitarr, fiol – materialiseras i en mer traditionell Dan Anderssonskrud, och därför är det kanske på sin plats att den store Thorstein Bergman sluter sig till Sofia Karlsson i sång häruti. Även denna korta episod frammejslas i den yttersta nödvändighet, tycks det mig. Inget på denna skiva saknar en känsla av angelägenhet, av yttersta nödvändighet, av pockande vilja till uttryck. Det är också denna egenskap som särskiljer Sofias skiva från så många andra, i tillägg till den djupa originalitet som redan finns i det musikaliskt-poetiska uttrycket och det förutsättningslösa tolkningsfritänkeriet.

Du liv öppnar som en amerikansk ballad i Esbjörn Hazelius fingerspel, liksom direkt ur folksångarklubbarna i Greenwich Village; Kettle of Fish, Gerde’s Folk City, The Bitter End, Cafe Wha?, Gaslight Cafe etcetera.
Det här är en äkta ballad i sorgesamt och resignerat snitt; ett sätt att se vår jordevandring när vi är på det genomskådande och skitsnackströtta humöret! Stämsången med Sara Isaksson är förödande vacker. Niko Röhlkes pedal steel understryker den amerikanska stämningen.

Till min syster är ännu en av de för alltid fastslagna Dan Anderssonpoemen, skulle man kunna tro, och hittills med fog – men Sofia Karlsson har andra idéer! Hon förde in Sara Isaksson och Lena Willemark i leken, och se; den gamla sången får helt nytt lyster i en à cappellaversion som drabbar som en himmel av stjärnor eller en famn full av kärlek!

De låter som Cathy & Carol i en medeltida ballad jag har i raspigt behåll från en mytisk 17-årsungdom, men Sofia och Sara och Lena kommer så nära att jag känner deras kroppars utsträckning ner mot jordytan och känner deras andhämtnings varma pustar häruppe i mitt ansikte, och dikten bygger en transparent arkitektur med ljuskuber av drömmar och vänligheter, viktlöst svävande i sommardagshypnos:

”Luossas ljunghed surrar yr av vind och vilda bin…”

Vid ett tillfälle hör jag hur sångerskorna själva nästan överväldigas av denna sensuella essens av kroppslighet och ande, när ett leende tydligt hörs i intonationen!

Helgdagskväll i timmerkojan fördjupar än mer Sofia Karlssons brådstörtade och uppskakande ommöblering och totalrenovering av välkända sångemblem. Musikaliskt är hon vågad och orädd, när hon, efter en inledning som låter som en orkester som stämmer, i ett invant och välkänt tempo framför sången med en bakomliggande snabb beat som alltmer träder fram och tar över. Dessutom har hon valt en instrumentell skrud av frinicklarkaraktär, som lyser och glimmar i mässing och brons och guld som inte står Frälsningsarmén efter, och jag ryser så att håren reser sig på armar och ben, och… jag gråter igen… som jag en gång gjorde när jag första gången – 1982 – hörde Jan W. Morthensons A la Marcia i en version med Radiosymfonikerna under Stig Westerberg med Frälsningsarméns kör.

Denna omskakande upplevelse förmedlas av en ensemble bestående av, förutom Sofias sång, två fioler, cello, trumpet, basklarinett, piano, kontrabas och slagverk. De åstadkommer en slags ekumenisk frälsningssång av denna Dan Anderssondikt!

Chockerna kommer slag i slag på Sofias CD, men kanske Helgdagskvällschocken drabbar mig hårdast ändå, i sin innerliga uppriktighet och självutlämnande, visionära glans som tilltar i ett långsamt tätnande instrumentellt och emotionellt kraftfält ”som vill alla uslingar väl…”

”…och en skål för din gossesjäl”…

och jag inser att Sofia Karlssons tolkningar – som är revolutionerande! – kommer att hjälpa mig i mitt dagliga arbete som kriminalutredare och ytterligare stärka mig i min övertygelse att jag aldrig får döma någon, utan bara lyssna och förstå, om än inte godta och acceptera. Det troskyldiga barnet som kräver och har rätt till ovillkorlig kärlek finns i ALLA, hur anlupen och anfrätt exteriören än må synas!

Tack! Tack,tack,tack!

Mot ljuset dansar emot mig i en virvlande lätt koreografi, tills Sofia Karlsson når mig och omvärver mig med sitt lätta och allvarsamma sinne, uttryckt i hennes stämma, stigande och fallande i en vårvinds rufsande påhitt.
Ingenstans överdriver sångerskan, och ingenstans lämnar hon mig likgiltig. Hon förmår träffa en intonation, en klang och ett poetiskt uttryck som gör mig knäsvag och tillspillogiven och ljus i själen; ”en gnistrande ljuv påminnelse om livets korthet” (Erik Lindegren).

Slutsången är Minnet, som min kompis Mats ofta sjöng för mig och våra vänner på 1960-talet. Sofia Karlsson sjunger och spelar piano, och Esbjörn Hazelius trakterar fiolen.
Här hörs Sofia kanske renare än i någon av de övriga sångerna, i ett oerhört transparent lyster och en tillbakahållen intensitet i ornamenteringen; ett långsamt droppande piano – svala blå glaspärlor ut över golvet – och en sågspånssipprande fiol i rödvarma sprödheter… och slutligen den tunna telefonburna rösten som når mig som genom ett tidsfilter; ett elektroniskt överbryggande av avstånd i tid och rum, som denna CD i sin helhet på sätt och vis är…

Sofia Karlsson och hennes medmusikanter har klätt av dessa dikter alla deras överlagringar; lyft dem ur deras kultursediment och låtit deras tidlösa liv spela som ljusknippen genom susande lövverk; en impressionistisk meditation i ändlös skönhet i ett översinnligt sommarskimmer; en trotsig acceptans av livets och dödens villkor i existensens mysterium.

Sofia Karlssons CD var det bästa som kunde hända mig i försommaren.

---