Sofia Karlsson: Visor från vinden
Kapitel 1 av 2



Sofia KarlssonVisor från vinden
Amigo AMCD 759. Tid: 53:55

Foto om inte annat anges: Tobias Regell


Sofia Karlsson [sång – bouzoukigitarr – traversflöjt – whistle – Hammond B3 – tramporgel]
Esbjörn Hazelius [cittern – fiol – oktavfiol – viola – gitarr – bouzoukigitarr – sång]
Roger Tallroth [tenorgitarr – gitarr – sång]
Olle Linder [kontrabas – slagverk – sång]
Sofie Livebrant [piano]
Sara Isaksson [sång – Wurlitzer]
Lena Willemark [sång]
Henrik Cederblom [dobro]
Lisa Rydberg [fiol]
Peter Lysell [kontrabas]
Nils Berg [basklarinett]



Sofia Karlssons Järasånger
(de Gaulle fick inte vara med…)


Spår 1. De älskandes vin (Le Vin de Amants) [3:45]
Charles Baudelaire [text]
Dan Andersson [svensk tolkning]
Sofie Livebrant [musik]
Sofia Karlsson [sång - arrangemang]
Esbjörn Hazelius [gitarr - arrangemang]


Så i en av de otidsenliga sommardagar som sträckte sig upp över Sverige i mitten av april 2007 satt jag ute på balkongen mot väster, med solhatten skuggande, balanserande en mugg starkt svart kaffe, när den ljumma vinden smekte min kind och tanken på min mor som nyligen dött efter 95 år av godhet lockade en tår till ögats yta.

Nere på andra sidan gatan under den gamla, höga granhäcken gick en advokat i arbetarkläder och sopade grus och sand med en piassavakvast i svepande, rytmiska rörelser. Dammolnen steg som röksignaler upp över granarna och taken, och jag tänkte på Dylans sång: ”Oh the ragman draws circles, up and down the block; I’d ask him what the matter was, but I know that he don’t talk…” – men utifrån solfloden hördes talgoxens envetna vårfilande genom ett avlägset trafikbrus från riksväg 53, och inifrån rummet svala dunkel hörde jag istället Sofia Karlsson i Dan Anderssons svenska tolkning av Charles Baudelaires
Le Vin des Amants, i den oerhört inkännande och känsliga tonsättningen av Sofie Livebrant.


Le Vin des amants

Aujourd'hui l'espace est splendide !
Sans mors, sans éperons, sans bride,
Partons à cheval sur le vin
Pour un ciel féerique et divin !

Comme deux anges que torture
Une implacable calenture,
Dans le bleu cristal du matin
Suivons le mirage lointain !

Mollement balancés sur l'aile
Du tourbillon intelligent,
Dans un délire parallèle,

Ma soeur, côte à côte nageant,
Nous fuirons sans repos ni trêves
Vers le paradis de mes rêves !



Dan Anderssons tolkning:


De älskandes vin

I dag är livet som en dröm
och utan sadel, tyg och töm
på vinets rygg vi rida fort
till feers och till gudars ort.

Likt tvenne änglar burna i
en het delirium-fantasi,
det fjärran blå vi hinna skall
tvärs genom dagningens kristall.

Mjukt vingen av en storm oss bär
likt den i våra hjärtan är,
rastlöst vi fly, o syster min,
i mina drömmars himlar in.


Denna stämning kunde inte vara tätare, mer laddad, mer självklar – som sommarens gåva ur Guds hand: en av dessa förbiflyende stunder, vaga ögonblick som så lätt går tillspillo i ignorans och hårdhet, men jag är inte likgiltig och jag är inte hård, och Sofia Karlssons ornamenterande, svala eldglanstimbre öppnar försvarslösa stämningar i mitt inre, där jag inte kan vara annat än helt öppen och mottagande. Denna svalkande och eggande röst i insjölandskapet, denna luftiga humusorgel i vedbrandsskimmer, detta ärliga konstnärskap i fingertoppars känslighet och livsuppgifters styrka målar min balkongsolssöndagseftermiddags melankoliska modersdödsatmosfär i ren och skir kärlek, och jag känner i andlöshet att tillfälligheter inte är några tillfälligheter. Jag känner framförallt tacksamhet.



Jag har en skylt på väggen hemma, som ska påminna mig: ”INTE STOLTHET; TACKSAMHET!” – för årens skiftande lycka har lärt mig, att hur illa det än blir, så kommer det att bli bättre, och hur bra det än är, så blir det omsider sämre… och bilden på Dalai lama stämmer mig också till en lugn ödmjukhet, vari jag mottar den lycka och den intensiva närvaro som understundom fäller sina vingar i min närhet som ren nåd. Det är också så jag tar tillvara de plötsliga, oförtjänta förklarade stunder som likt den svävande doften av Nattyxne i sommarkvällarna lindrar och mildrar och lyfter anden mot vidare utsikter. Det är just så jag mottar Sofia Karlssons tredje solo-CD, Visor från vinden, som kommer två långa år efter hennes fortfarande lika drabbande Svarta ballader, CD:n som hon uteslutande ägnade åt tolkningar av Dan Anderssondikter, och vari hon förde den ikoniserade Andersson ända fram till detta här och nu, avklädande dikterna in på bara versmåtten, så att människorna kunde närma sig dem som för första gången. Jag som är uppvuxen på Bob Dylan och Dan Andersson upptäckte Andersson på nytt i Sofias Svarta ballader. Det är en fullständigt genialisk skiva, som bara växer med åren.
Nu har Sofia i
Visor från vinden visat att magin i Svarta ballader ingalunda var ett isolerat lyckokast.

Den inledande
De älskandes vin av Charles Baudelaire har ett mystikens skimmer och en bortomvärldslig luminiscens som gör den till en bedövande stark upplevelse redan från takt 1. Denna känsla grundläggs redan i Esbjörn Hazelius fingerspel på gitarren, som till att börja med för mig till stämningar från Washington Square och kaféerna i New York City i medio av 1960-talet, då trubadurer som Eric Andersen, Tom Rush, Tom Paxton, Hamilton Camp och Mimi & Richard Fariña excellerade i solstrålevävande fingerlekar över den sexsträngade drömmaskinen i ett decennium som kändes hoppfullt och ungt, trots folkmordet som tilltog i styrka borta i Vietnam och snart skulle ta all vår kraft. Och jag växlas in på ett tidssidospår som leder in i min 17-årsadolescens vagabonderingar, då sommarens huvudleder 1966 stod öppna för liftarresor ner genom ett Europa som målats i Donovans medeltidsfärgade fingerspelsbonader, eller i kortare utflykter längs Riksettan till Stockholm med övernattningar i rivningshusen längs Drottninggatan som var de sista resterna av det gamla Klara som strax skattade åt förgängelsen och för all del åt luft och ljus, och vi besökte Vispråmen där Peps Persson begynte sin karriär som räcker ända in i denna skiva, med låten Jag spelar för livet!
I och med att Sofia Karlsson ger röst åt Baudelaire reses en drömmarnas bro mellan vår tid och 1800-talet, högt över det 1960-tal som glimmade förbi i reflexerna i Hazelius gitarr, och på vilken en universell längtan efter kärlek kan rida ”utan sadel, tyg och töm”, i en barbacka ritt som tydligt visar tideräkningens illusoriska karaktär och bekräftar denna recensents devis att ”alla platser är här, alla tider nu”.

Denna inledande sång är så rik och så fylld av symbolik och rent musikalisk pregnans att den i det närmaste är oförliknelig. Detta är skivans oreserverade mästerverk. Den har välljudet i musiken och mystiken i texten och framförandet, i en musikalisk-poetisk metafor av kropparna som så mystiskt glöder i kärlekens smärtsamma faser, ”tvärs genom dagningens kristall”, och Sofias hesa sordin är bälgen som ger ässjan näring i själarnas shamanistiska legering: ”rastlöst vi fly, o syster min…”


Sofie Livebrant
foto: örs gubás

Sofie Livebrant har en mycket stor del i detta mästerverk, för när jag nu har lyssnat om och om och om igen på denna sång förstår jag att den måste låta så här. Jag kan inte tänka mig den på annat sätt.

Sofie och Sofia träffades under studietiden på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm, och Sofia berättar i en radiointervju att hon har stor inspiration från Sofie. De två konstnärerna är intresserade av samma saker, och som exempel nämner Sofia i radiointervjun just Baudelairedikten
Le Vin des Amants, som berör dem bägge på ett speciellt sätt.
Sofia Karlsson berättar att hon och Esbjörn Hazelius spelade in den tagning som nu finns på
Visor från vinden sent på kvällen innan julafton 2006 – och kanske har tiden, såväl på året som på dygnet, förstärkt den magiska, närmast mysteriösa stämning, som genomsyrar musik och text och lyfter denna sagolika inspelning långt bortom sans och förnuft.

Livebrants tonsättning av
Le Vin des Amants är fulländad, andlöst känsligt tillbliven, framsmekt ur en osviklig intuition för de krav som Baudelaires dikt ställer; för den tidlöshet som omsluter detta ögonblick som dallrar på Esbjörn Hazelius strängar, stiger i skogssusande modulationer ur Sofia Karlssons svanesträckande humusorgel.

Och plötsligt minns jag var jag hört ett liknande rikt gitarrsvall: på Bob Dylans
Seven Curses (1963) och ännu tydligare på Eric Andersens Time, Run Like A Freight Train (1972). Gott sällskap kallar jag det.

När jag såg innehållsförteckningen till denna nya CD blev jag först lite brydd och aningen oroad. Förra CD:n var ju närmast ett konceptalbum, med ett tydligt och väl sammanhållet tema, som, mot alla odds, tycktes det mig då, verkligen lyckades bända loss de i traditioner stelnade Dan Anderssondikterna och skänka dem ett helt nytt liv; ge dem en god återfödelse. Det var en välgärning av sällan skådat slag inom konsten, som verkade – och verkar – på flera olika nivåer, och uppenbarligen betyder oerhört mycket för ett ovanligt stort antal människor. Det är inte allom förunnat att på detta vis stiga in i folks innersta och lösgöra deras tårar och intensiva glädje, men det var som en sådan dikt- och viskonstens shaman Sofia Karlsson framsteg och befriade oanade skönhetskrafter hos oss alla, i en synbarlig lätthet och obesvärad elegans. Hon blev faktiskt omedelbart folkkär.
Nå, den nya CD:n
Visor från vinden framstod – innan jag lyssnat på den – som en slags nödlösning; ett hopkok av allsköns visor utan sammanhang eller reson; visor ur vinden... Jag trodde först att förväntningarna på Sofia hade blivit för starka, så att hon till slut inte orkade utan bara gav ifrån sig något, vad som helst. Så var det ehuru inte, naturligtvis!


foto mm: ingvar loco nordin

När jag nu har lyssnat åtskilliga gånger genom alla sångerna, upplever jag på ett sällsamt sätt åter en tidigare period i mitt liv – men det beror inte på att skivan på något sätt skulle vara gammaldags, utan på att denna samling av sånger; detta spretiga knippe av laddade dikt- och sångkoncentrat, så starkt påminner om en för mig starkt formativ folkhögskoleperiod när jag var 18 och 19 år gammal och hade sökt mig ner till Jära folkhögskola vid Viebäck, en och en halv mil utanför Nässjö, i en glänta i djupa skogen på småländska höglandet, i närheten av Malmbäck, mellan Fredriksdal och Almesåkra kyrka.
Jära frodades en mycket rik sångartradition, och skolan hade gett ut en egen visbok, som vi sjöng ur på varje morgonsamling och ofta annars också. Den innehöll en stor mängd sånger och dikter av Dan Andersson, Carl Michael Bellman, Nils Ferlin, Lars Forssell (nå, bara en text av honom…), Karl Fredriksson, Gustav Fröding, Erik Axel Karlfeldt, Martin Koch, Arvid Mörne, Ruben Nilsson, Birger Sjöberg, Evert Taube och även en del danska, norska, engelska och tyska diktare.
Rektor Karl Ludwig de Vylder – en sann patriark av den gamla stammen, i besittning av en brinnande klassisk kulturhumanism – låg förstås delvis bakom sångbokens utformning, men en kanske ännu starkare idealism visavi den folkliga sångliga konsten ådagalades av läraren Alan Kristenson, som står som en av utgivarna av Järas sångbok, och vars specialitet var Dan Andersson. Han hade gjort en egen mycket fin tonsättning av dikten
Brooklandsvägen, som en vän till mig – den kamrat som jag nämner i min recension av Sofia Karlssons Svarta Ballader – spelade in på rullband 1968, i en egen, lysande fingerspelsversion. Texten fascinerar och förbryllar mig fortfarande:


Lågt ned
lågt ned,
där små lyktor gå ut och gå in.
I ungmör jag glömt eder alla för en,
och hon kan aldrig bli min.


Texten är faktiskt Rudyard Kiplings, och den svenska texten Olavus Wolds. Dan Andersson skrev musiken – men den version jag nu överfört från rullband till CD är alltså Alan Kristensons! Jösses Amalia!

Nåväl, den sorts samling av visor som finns på Sofia Karlssons nya CD påminner mig om den sorts mix som förebärs i de Vylders och Kristensons Järasångbok. Det är därför jag kallar den här skivan
Sofias Järasånger!

Till Jära inbjöds många stora vissångare och andra konstnärer. Dit kom t.ex. 1968 Alf Hambe, som just gett ut
Vägvisor och Vågspel, och var en av mina stora hjältar. Sofia har ju en av hans sånger från den skivan med på denna CD: Näckaspel! Samma år kom Cornelis Vreeswijk ut med den bedövande härliga LP:n Tio vackra visor och Personliga Persson, som t.ex. innehöll sången Felicia, som gett namn till det folkmusikprogram i P2 där Sofia Karlsson häromdagen – i mitten av april 2007 – intervjuades. 1968 kom också Leonard Cohen med den förödande Songs of Leonard Cohen, och Dylan kom tillbaka efter ett pars års bortovaro med den nyenkla mysticismen i John Wesley Harding – fast Cohen och Dylan kom aldrig till Jära
Till Jära kom dock bland andra även en konstpedagog och museiman som Carlo Derkert och en författare som Göran Palm. Jag minns att jag förmådde Göran Palm att stryka raden ”det är som på Louvren” ur sin dikt
Havet ur diktsamlingen Själens furir, och tillfoga ”struket av G. Palm” under överstrykningen. Om jag träffade honom nu skulle jag be honom föra in textraden igen… Så kan man förändras med åren!

Låt oss återgå till genomlyssningen av Sofias Järasånger,
Visor från vinden!


Spår 2. Milrök [2:42]
Dan Andersson [text]
Sofie Livebrant [musik]
Sofia Karlsson [sång - arrangemang]
Esbjörn Hazelius [cittern - arrangemang]
Olle Linder [kontrabas - slagverk - arrangemang]
Roger Tallroth [gitarr]


En gång försökte jag – f.d. Texasbo! - övertyga Sofia Karlsson att spela in en countryskiva och köra en parallell karriär i USA – för det skulle hon utan vidare kunna göra, med lätthet och i stil! Jag såg henne på TV en gång i ett knippe countrylåtar, och även det var som en uppenbarelse, liksom hennes Dan Anderssontolkningar är uppenbarelser. Hon besitter en slags ständigt överraskande universalbegåvning.
Hon uttryckte då till mig att hon har mycket inspiration från särskilt Alison Krauss med Union Station och t.ex. Emmylou Harris.
När jag stiger in på spår 2 på
Visor från vinden hör jag tydligt detta. Milrök påminner mycket om Alison Krauss och Union Station, t.ex. i en låt som Every Time You Say Goodbye, men det är ytterligare en Dan Anderssondikt i befriat och återfött skick, som briljerande tar vägar som man aldrig skulle ha kunnat staka ut, innan Sofia angav färdriktningen, eller ska jag kanske säga att Sofie Livebrant är den som funnit denna nyskapta skepnad för den åldriga dikten? Det är i alla fall hon som tonsatt! Jag bugar osedvanligt djupt för denna Livebrants-Sofie!



Denna Dan Anderssondikt är fylld av metaforens tjocka rök, där diktaren spelar med bilder av milan/människan i siluettflimmer som slår igenom rökridåerna. Man kan nästan frestas att tro att han letar sig genom voodoomagin i en strof som ”Där kring går en nattsvart mänska med ögon som vitt porslin och svettas i kamp mot hungern med bröstet mot vinterns lavin…”! Herre min skapare vilken text! Och vilken rytm, vilken musik, redan i den nakna texten där på bokens sida!
Sofie Livebrant har komponerat, men Sofia, Björn och Olle har arrangerat, och jag vet som sagt inte (än) hur gracerna ska fördelas med tanke på detta vildsinta genomförande i det hastigaste tempo! Först tyckte jag det var för brått; att allt gick så fort att jag kände mig stressad, men sedan upptäckte jag att texten löpte i fjällbäcksklart porl och stackaterad artikulation, och så kände jag befrielsen i det flygande flänget, och lät mig svinna genom takt och ton i ett jublande morkulledrag över ljusa skymningens taggiga granskogshorisont, hurra!

Sofia Karlsson talade i ett annat radioprogram – 17 april 2007 i P1 – just om artikulation, och hur mycket hon njöt av den, och det hörs verkligen i ett så hastigt verbalt flöde som
Milrök bjuder ett öra som till en början kämpar för att lyssna ikapp! En strålande uppvisning, men inte bara en virtuos språkbehandling, utan också ett jublande njutbart lingualt katharsis som rinner som livande fluidum genom min stumma perception!

Det känns som ett underverk att detta gäng har lyckats förmedla denna Dan Anderssondikt – som när den läses ger en känsla av något långsamt och närmast gravitetiskt, med röken som sakta vindlar ur mörka skogen - i ett rasande levande porlande flöde som ger en känsla av countrymusik à la Alison Krauss och Union Station i ett dödsföraktande run-away-train-tempo, medan man samtidigt förmedlar den känsla av fransk symbolism som var Dan Anderssons mitt i den naturromantik som användes både konkret och metaforiskt, herreje! Det här är tammehundan inte klokt! Man vill gråta och skrika och skriva under vilka tokiga kontrakt somhelst!


Spår 3. Frukostrast på en liten syfabrik på landet [3:47]
Marianne Flodin [text]
Sofie Livebrant [musik – piano - arrangemang]
Sofia Karlsson [sång - arrangemang]


Sofia Karlsson berättade i folkmusikprogrammet Felicia om hur hon kom att inkludera denna sång på Visor från vinden. Hon fann att hon hade tid över i studion en dag, och ringde upp sin kollaboratör Sofie Livebrant och frågade om hon hade någon sång som hon kunde spela in på en gång. Sofie svarade att hon just hittat en sång som hon tänkte kunde passa, så efter en hastig taxitripp genom huvudstadsgatorna inträffade det gyllene tillfälle som ska till för att något riktigt bra ska materialiseras, vilket skedde denna plötsligt påkomna studiostund i Stockholm.

Jag älskar hur Sofia Karlsson låter tillfället spela sina ljusknippen genom intuition och inspiration; hur hon tillåter stundens inneboende energi att lysa och avsätta spår in i en oförutsedd framtid, där t.ex. jag sitter med lurarna på huvudet framför MacIntoshen och skildrar mina reaktioner på resulterande välljud och poesi, fantastique!


Marianne Flodin 1950

Frukostrast på en liten syfabrik på landet bånglar igång ganska långt ner i pianoklaviaturen, i ett juliblåklockemullrande vari allting ryster daggen av sig och ser dagen an med kaffetårsögon. Morgonskiftet på syfabriken har varit igång flera timmar redan, och det år frukostrast. Skildringen är på pricken. Marianne Flodin (1934) – poet från Västergötland - har fångat en stämning som jag så väl känner igen från mina egna jobb tidigt i livet. Dikten är så proletärt högklassicistisk att jag får tårar i ögonen, men så bor jag också bara ett stenkast från den plats där den textilfabrik (Hargs fabriker) som Ivar Lo-Johansson använde som förlaga till Kvinnofabriken, publicerad i Lastbara berättelser, en gång låg, vid Nyköpingsåns största vattenfall på sin väg från Långhalsen ut till Östersjön.
Det är dock slående hur Flodins grepp ingalunda förutskickar den politiska pamflettiver som grasserade när det proletära blev högsta mode bland de intellektuella, på 1970-talet, utan helt skoningslöst skildrar de djupare aspekterna av just den stunden vid frukost i syfabriken, då man lägger ner sina redskap och slår ifrån strömmen till maskinerna, öppnar fönstren och går iväg, medan dammet lägga sig i maskinhallen.

Skulle man jämföra den proletärromantiska tvångsmässigheten i arbetardiktandet på 1970-talet med atmosfären i denna dikt av Marianne Flodin skulle man kanske finna analogier till skillnaden mellan 1880- och 1890-talen, eller, för att hoppa vilt i associationerna, mellan Dylans
Another Side och några av hans tidigare album. Allt har sin tid, sägs det i Predikaren 3:1-8, och nog är det så. Just nu identifierar jag mig med Marianne Flodins sätt att skildra en stunds arbetsvila, vari frisk luft, fågelsång och naturdofter hugsvalar den receptive.

Och poetissan skildrar så utsökt det tillstånd av hypnotisk meditation som kan uppstå i en sådan situation, när bullret dör ner, dammet lägger sig, och man står ensam kvar i fabrikshallen, som kvinnan i dikten:


Och själv är jag här och nå’n annastans –
i nuet och fantasin


och visst är det så man överlever? Jag känner igen mig i miljön och stämningen, fast jag inte jobbat i textilindustrin utan i stålindustrin, först med sommarjobb på Oxelösunds järnverk, och sedan ganska många år som anställd där i tidiga mannaår. Jag minns rasterna när jag gick ut bakom valsverket bland plåthögarna vid havskusten, och la mig en stund bland grästuvorna som växte fläckvis i makadam, slagg och malm: frukostrast i en stor fabrik vid havet…

Men nu kommer överraskningen: Marianne Flodin från Tvärred skrev inte den här dikten som en reaktion på den kotteriartade sekterismen i 1970-talets svenska socialism, utan redan på 1950-talet! Touché! Parera den! Sofie Livebrant hittade dikten i en bok som heter
Möte med Sjuhäradspoeter och andra skrivare i bygden, redigerad av Ingegerd Tjernberg, där Marianne Flodin är en av flera poeter. Den kom ut 1983.

På telefon berättade Ingegerd Tjernberg att hon en gång i tiden, inför utgivningen av den här boken, reste runt i bygden och spelade in poeterna. Ingegerd berättade också för mig att Radio Sjuhärad just sänt en helt ny intervju med Marianne Flodin, med anledning av Sofia Karlssons inspelning av Sofie Livebrants tonsättning av hennes dikt. Sedermera letade jag upp intervjun i det digitala arkivet och laddade ner. Jag har den nu på en CD, och lyssnar med spirande förvåning och glädje! Det finns så fina människor! Denna kvinna är så klok; en djup tänkare och en befriande naturlig och praktisk människa; en sådan som man blir glad och lycklig bara över att höra i en radiointervju! .

Med sin dikt sätter Marianne Flodin fokus på en viktig, ja, avgörande aspekt av tillvaron: vardagslivets helgd; varje stunds inneboende helighet. Det är sällan denna helighet uttrycks så fullödigt och chosefritt självklart som här! Allen Ginsberg är en annan poet som uttryckt samma sak, men på ett helt annat sätt, i en provocerande – men inte mindre hemmablindhetsundanröjande – framställning, i sin
Footnote to HOWL (även kallad Holy Holy Holy), som han skrev i Kalifornien 1955; alltså i samma decennium som Marianne Flodin skrev Frukostrast på en liten syfabrik på landet.

Vad är det då som Flodin lyckas förmedla så väl att man kan identifiera sig så till den grad att man helt uppfylls av den där stämningen den där morgonen i 1950-talet? Jo, hon lyckas upprätta förbindelse mellan sina känslor och våra känslor, utan att ta någon omväg. Och hur går det till? Jo, genom poesins under!


Marianne Flodin 1984

I radiointervjun i Radio Sjuhärad säger Marianne Flodin:


Tankar är skuggor av känslor; tommare, dunklare, enklare än känslor. Orden är skuggor av tankar. Skuggor av skuggor! […] Känslan är först, […] den tvingar sig fram, och då […] kommer tankarna, och […] när tankarna kommer måste man ha tag i orden för att fånga tankar. […] Känslan ligger i botten, och sedan tvingar den fram det andra. Man kan egentligen inte uttrycka känslan som man skulle vilja, men orden är ju det närmaste man kommer tankarna i alla fall – men då blir det bara skuggor av skuggor!


Men här - i sin interpretation av Friedrich Nietzsches ord - underskattar Marianne Flodin poesins makt, och framför allt sin egen diktnings makt. Riktigt god poesi besitter en slags trolldom; en magi, som bygger på att man genom skickligt brukande av språket – ett språk som egentligen inte, som ju Flodin framhåller , kan uttrycka känslor som känslor ÄR – kan göra sammanställningar av ord med betydelser, som bringade samman framkallar bilder och atmosfärer som är genererade av ett känslotillstånd FÖRE formulerandet, före både tanke och språk, och därför verkligen uttrycker själva KÄNSLAN, ja, ÄR själva känslan. Och kanske är inte Marianne Flodin så tvärsäker på skuggteorin ändå, för i sin dikt Skuggeld i samlingen Filosofisk hårvård från 2006 skriver hon bl.a:


[...] Ändå:
Av ord tänds vårdkasar i natten!
Och tankar fångar gnistor själen tände –
och speglingsljus blir verkligeld, som bränns!


I sin dikt Frukostrast på en liten syfabrik på landet har Marianne Flodin lyckats överhövan i detta, vilket givit dikten – särskilt i Sofie Livebrants kärleksfulla och känsliga tonsättning och Sofia Karlssons oöverträffat sensibla och ljuskänsliga tolkning – dess shamanistiskt verkande kraft; givit dikten förmågan att sätta Marianne Flodins känslor den där sommarmorgonen i oförmedlad kontakt med känslorna i oss. Ett poesins under, flödande i full kraft!


Marianne Flodin 2007

Sofie Livebrant har åter skrivit en melodi som är ett med text och innehåll, och Sofia Karlssons tolkning klättrar i ljusa rösttrappor upp längs toner som nästan skär sig och gällnar (röö-ö-öökveerk och kaffetår!) här och där, men på ett kontrollerat och utlevat, nästan lite bedagat sätt mitt i fräschheten, såsom de svartvita bilderna på CD-omslaget faktiskt signalerar en lite farligare, något mindre oskyldig och troskyldig sångerska, och jag tänker på en opiatberoende Baudelaire som bad om drömmar att leva, gift att dö / gift att leva, drömmar att dö… och när Sofia, högt upp i ljusa, solgenomlysta slöjmolnsrösten glisserar genom


…tygdammet sjunker i solsträngens dans,
och stillnar mot bänk och maskin
Och själv är jag här och nå’n annanstans –
i nuet och fantasin…


känner jag att en slags skirhetens och intensitetens kulmination har fällts ut i rysningar av välbehag i stundens oerhörda närvaro, och det finns absolut inget mer att begära! Consummatum est!


Marianne Flodin 2007

Och tonsättarinnan, Sofie Livebrant, spelar detta bånglande piano så väl!

till del 2 av texten



email