Ja, här är vi på välgången mark igen – men tro inte att det betyder något. Sofia Karlsson har mer än en gång visat att hon kan ta det mest välkända i sin hand och vända en aning på det, så att vi upptäcker helt andra aspekter än vi vant oss vid… och vi inser med sedvanlig förvåning att vi bara varit hemmablinda! Så rikt är livet.

Roger Tallroths tenorgitarr splintrar elastiskt igång en vibrerande energispänning som ger skjuts åt den förödande sköna stämsång som komma ska, och som är denna versions särskilda kännetecken. Sofia Karlsson och Sara Isaksson leker sig karamellfärgsläckert över denna sångs duration, som två älvor som dansar i ögonvrån över sommarmorgonsängens sneda solstrålar. Det är så vackert att det inte känns riktigt verkligt, riktigt här… utan liksom divergerande ut i en närliggande saga med allsköns vättar, vittror och alver. Det glittrar av magi i denna stämsång.
Och Hammondorgeln och Wurlitzern färgar också denna sång ut i det sagolika…

”..för mitt hopp är en skadskjuten kråka och jag är ett springande barn…” - och visst stiger minnesbilder från de sagor min mor läste för mig när jag var en liten pojke i en stuga på landet upp för min erinran nu när min mor nyss har dött och Sofia och Sara strör silver i sorgen; visst minns jag pojken som lurade jätten att han kunde krama vatten ur en sten genom att krama vassla ur en ost, och jag kommer ihåg den rad av vita stenar som Hans och Greta lämnade efter sig i mörka skogens övergivenhet, och häxans hemska tjut ur ugnen när hon brändes ihjäl av de två barnen… och det kanske beror på att den lille pojken fortfarande lever starkt i den här äldre mannen; ja, det kanske är därför jag upplever allt det här, denna samling sånger, så starkt – därför att jag aldrig lärt mig bedöva mina känslor, utan har dem lika omedelbara som den blåsippsbackepojke och kälkbrinksaficionado jag var…

Men, det ska erkännas: ingen kan säga ”taniga ben” som Mikael Wiehe!

Här kommer Alf Hambes bidrag; denne trolske alv från Halland som betytt så mycket för svensk viskonst och för allas vår vilda Ingeland- och Molomfantasi! Den samling som låten kommer från – Vägvisor och Vågspel – är en av de skivor genom åren som gjort mest intryck på mig. Jag plockade fram Alf Hambes version nu när jag skulle studera Sofia Karlssons version närmare.
Sofia når inte Alfs trolskhet på det här spåret, men det var säkert inte hennes avsikt heller. Däremot för hon visan in i en folkvisesfär som är ny för den, och ljuv! Arrangemanget är vidunderligt. De villande fioldunsterna stiger i virvlande alkärrsdofter ur det fläckiga gröna ljuset under de täta lövverken över det meandrande vattendraget, där plötsliga fiskstim blänker fram över sandbottnen och kolonier av snäckor klamrar sig fast vid bottenstenarna, mellan spåren av musslornas nattliga utflykter, medan glimmande sländor i rött och grönt hovrar över gula svärdsliljor i unkna alkärrsskuggor: näckaspel!
Sofias tramporgel mullrar sina borduner i hesa bälgatramp genom underjordens fuktiga lera, där Näckens fötter klafsar, fastän hans vanskliga villor skänker drömsk sinneslängtan över impressionistiskt glimmande Monetytor hos den som kan höra hans fela, liksom de ökända sirenerna i Homeros Odyssé.

Inte många företer en så pigg musik som Peps Persson, även om jag i medio av 60-tal mötte honom som en renodlad bluesman på Vispråmen i Stockholm. För livet – som han kallar sin sång – är ett slamrigt, sommargatuhett calypsogung, medan sången hos Sofia Karlsson heter Spelar för livet och blir en helt annan; en folksång; den vackraste och ljuvaste – och faktiskt når betydligt längre i en slags allmängiltighet än Perssons envetna Malmötrottoarshets!
Sofias behandling av denna heta Skånedrapa i livslustens sprudlande tecken ger sången ett klassikerskimmer, och Esbjörns, Rogers och Olles vokala tillägg som dyker upp som en slags manliga omkväden eller en typ av parsång – ”natt och dag”, sån är jag” osv. – ger en ännu klarare anstrykning av folksång och folklek och folkdans, som Peps version inte alls har. Egentligen blir då Peps och Sofias versioner verkligen två helt olika sånger, som båda, på var sitt sätt, har sina fina kvaliteter.
Sedan är det ju som vanligt en glädje att uppleva Sofias och hennes bands fantastiskt sköna arrangemang. Hör bara Sofias vimlande vackra figuriner på whistle!

Det är intressant att se att Sofia Karlsson har gjort musiken till den här visan. Undrar just när det kommer en CD uteslutande med Karlssonmaterial. Även om vi inte sett mycket av den varan än, borde det inte vara omöjligt, särskilt inte om hon skriver tillsammans med sina oerhört begåvade medmusikanter och kanske Sofie Livebrant.

Visan börjar oerhört känsligt och smekande, i småspringande pärlband i gitarren och ömma, liksom tröstesamma stråk från fiolen, varpå Sofias allra som mest känsligt modulerade röst inträder, i sitt naturligaste tonläge, för att så småningom gå över i ordlös sång och anta karaktären av ett instrument bland de andra. En miniatyr, men en pärla i samlingen; en glimrande påminnelse om livets korthet.

Den korta visan är som en andning en inåtvänd stund när det bleknar mot afton en mulen kväll med uppehåll, då det susar hemligheter i asparna och det susar bakom tinningarna i blodomloppen.

Det är oerhört vågat att ge sig på en sådan omhuldad klassiker som denna Evert Tauberegalie – men Sofia Karlsson klarar det! Jag har lyssnat mycket till denna sång genom åren. Evert Taube var ju klassiskt bildad, och ville helst se sig själv som författare. Han ansåg sig skriva visor av nödtvång, som levebröd, men han skämdes nästan för det – och som sångare var han ju utdömd redan från början, med sin astma… men trots dessa odds emot sig blev han den störste av visdiktare och vissångare i gamla Sverige. Det säger något om livet. Det påminner mig om Stig Dagermans Birgitta Svit (1950), där han talar om att alla äger något som måste älskas, men att alla vill bli älskade för det de inte äger: ”gräset för sin resning; för sin mjukhet stenen; natten för sin grynings skull; dagen för sin skymning: för sin flykt kräver kalkonen kärlek, och albatrossen för sin gång på däcket; näktergalen vill bli älskad för sin skönhet…”

Taube har i Blue Bird of Hull stöpt en grekisk tragedi i ett narrativt västkustviseepos. Det är en oerhört laddad och avskalad historia, som takt för takt, strof för strof, obevekligt tar ut kursen mot undergången, och det hjälper inte hur många gånger man lyssnar; det slutar ändå alltid på samma vis… och ”det tionde glaset han tog och han slog det i golvet i kras!”

I ett radioprogram nyligen – april 2007 – berättade Sofia Karlsson om inspelningen av Blue Bird för Visor från vinden. Hon avslöjade att hon vid repetitionerna flera gånger blev tvungen att bryta då hon kom till strofen ”jag litar på far”, eftersom hon brast i gråt. Hon berättade också att en sentida släkting till Karl Stranne hört henne sjunga Briggen Blue Bird av Hull vid en konsert, och blivit mäkta rörd.
Här får jag avslöja två saker, två missuppfattningar jag haft om denna visa, ända tills alldeles nyligen. För det första visste jag inte att visan hade verklighetsanknytning – det kan man ju aldrig veta med Taube, egentligen – och för det andra har jag alltid trott att kapten i slutet på visan sagt ”karln stod surrad och glömdes ombord”, medan det i själva verket var mycket personligare än så, eftersom han nämnde pojken vid förnamn och sa: ”Karl stod surrad…” Det blir ju helt annorlunda.

Versionen på skivan är en livetagning från Tønder i Danmark. Först blev jag riktigt störd av applåderna som närmast chockartat dök upp efter sången, för jag tycker inte man applåderar efter den sången, och jag tycker fortfarande inte om det – men jag har vant mig.
Chocken kom sig också av att jag inte alls märkt att det var en livetagning. Det är egentligen ett under att tagningen är live, för den är ju så sammanhållen, så tät, så felfri, men det är väl bara ytterligare ett bevis på dessa musikers rent obevekliga talang och konstnärskap. Man skäms över att inte kunna lyssna lika bra som de spelar!

Sofia talar i radio om Joakim Thåströms version. Visst, den är speciell och lockande, men den är en enfant terribleversion, som jag upplever just som en sådan, dvs. lite utstuderad och manierad, varför jag, om jag måste välja - vilket jag förstås inte alls behöver – ändå plockar fram Sofias version.
Olle Adolphsons version är inte dålig heller. Evert Taubes egen version spelade han in sent i livet, då han bara kunde recitera.
Här måste jag faktiskt dra en lans för den stora Evert Taubeutgåva som Svenska EMI gav ut förra året, 2006, i en box med samtliga Evert Taubes skivinspelningar plus material från radio och en bok. Jag hade tjatat på EMI i minst femton år för att de skulle samla sig för denna utgåva, och inte vet jag om mina propåer bidrog, men boxen kom och är en sagolik skatt till ett förvånansvärt lågt pris – och nu slipper jag slå min årliga Taubepling till EMI!

Sofia Karlssons inspelning av Balladen om briggen Blue Bird av Hull når lyssnaren i en kristallklar precision, som nästan fascistiskt tillvaratar alla nyanser och schatteringar i denna brådstörtade tragedi. Jag bugar! Vackrare har förskräckelse aldrig förmedlats!

Detta norska inslag på skivan spelades in vid samma konsert som Briggen Blue Bird, i Tønder i Danmark den 28 augusti 2006 – så Sofias omedelbara turnéräjong innefattar också grannländerna, och hon har dessutom rest med sitt band i Tyskland.

Detta är den mest bedårande och rörande motsägelsefulla sång, men livet är fullt av motsägelser, och detta är kanske Inger Hagrups vackra sätt att försvärja sig åt Yin & Yang, eller bara en poetissas insikt i livets dubbel-, för att inte säga mångtydighet. Vackert är det, och udd ger rader som:

Cittern och bouzoukigitarr ger Sofias undersköna timbre en oförliknelig atmosfär att andas och leva i, att sträcka ut i, som en vild fågel på sitt frasande vita spann över maderna, varur de gravitationsfångna jordlingarna längtansfullt spanar mot den bortsvävande skönheten som skymtar i gränslandet mellan ande och materia.

Det här är en av de sånger som fick mig att rubricera min recension Sofias Järasånger, för det var en av de sånger vi ofta samfällt sjöng à capella nere på den småländska folkhögskolan 1968/69, särskilt under ledning av vår samhälls- och franskalärare Lars-Erik Blomgren – som blev rektor påföljande läsår, då jag istället studerade på Visingsö folkhögskola. Textförfattaren Boris Vian är också en bekantskap från Järaåret, för då fick jag av en tidig kärlek – Anita, som jobbade på Svala & Söderlund i Stockholm! – Boris Vians bok Dagarnas skum (L'écume des jours), som betydde mycket för mig.

Låt mig säga direkt att detta är den enda sång på skivan som jag har något negativt att säga om, och detta beror faktiskt – tro det eller ej – på Sofias sätt att framföra den! Jag känner helt enkelt att hon reducerar denna laddade text till material, utan att nå fram till dess mycket upprörande innehåll och imperativa slutsats. Det är klart att jag, som medlem i Svenska Freds- & Skiljedomsföreningen känner så! Nåväl, det är nog inte bara därför. Jag tycker Sofia uttrycker sången lojt och tillbakalutat, i en lite slö sommareftermiddagsstämning i vilstolen med en flaska mineralvatten lutande ur handen, trött av sommarflimret. Hon sjunger liksom på avstånd, utan engagemang – och basklarinettens sövande-dövande brus bidrar till den lite semi-jazziga, blaséartade stämning som späder ut och devalverar denna brinnande text. Här hörs sången frigjord från sitt patos: en mycket märklig upplevelse. Den borde inte ha varit med på skivan i den här tagningen.
Det här påminner mig lite om när Bryan Ferry sjöng A Hard Rain’s A-Gonna Fall på Bob Dylans polarprisceremoni. Det var också högst kontraproduktivt. Det finns sånger man inte kan sjunga lojt. Dylans Masters of War är en: det här är en annan – och båda rör sig inom samma ämnessfär. Det blir bakläxa på den här tolkningen, Sofia – men alla övriga sånger på skivan lyser istället i desto klarare glans, när man förstår att det inte är självklart att det alltid ska gå så briljant till, utan att det kan gå på tok även för Sofia Karlsson någon gång!

Den här sången förklarar också varför jag gav recensionen underrubriken ”de Gaulle fick inte vara med”! I strofen ”säg ingenting om riken, de Gaulle och politiken”, har Sofia utelämnat mannens namn, kanske för att inte så tydligt ange tidsperiod.

Det är också i samband med denna i mitt tycke ofullgångna tolkning som skivans enda – vad jag hittills sett – korrekturfel finns. Man ger Lars Forssell ett s för lite…

Nu går vi vidare!

Denna Dan Anderssondikt kom med på ett hår. Den är inspelad så ytterligt sent som i mars 2007 – och skivan fanns i butikerna 11 april! Vad jag förstår av ett radioprogram eller en tidningsartikel – jag vet faktiskt inte varifrån jag har det här - kände Sofia att samlingen inte riktigt var komplett, och när hon under turné befann sig i Göteborg fanns studiotid och kanske, kanske tid att få med en låt till. Henrik Cederblom med sin dobro fanns tillgänglig, och så, i flygande fläng och på flyende fot – kan man nästan säga – spelade gänget in den här. Underbart!

Dan Anderssons svindlande natur- och själslyrik ljungar genom verserna, där han längtar tillbaka till landet där:

Låten börjar med ett osedvanligt rytmiskt eftertryck i Olle Linders slagverk och på Henrik Cederbloms dobro, vars plåtiga utseende får mig att tänka på det indiska instrumentet sarod, fastän det är väl långsökt!
Lisa Rydbergs fiol smeker sig inande in sidledes i musiken och reser håren i vällust. Sofia gnäller sig ljuvligt genom denna framsvällande Turessonmelodi, och stämsången med Hazelius och Linder förstärker det persuasiva, invasiva intrycket: en sång som blir mer och mer subkutan vartefter den framskrider. I got you under my skin!

Eftersom Sofia Karlsson har skrivit vers 2, tittar jag förstås lite extra på den, och undrar väl lite grand vilka slags krav hon ställer på sin partner:

Men en fräschör och en hemlighetsfullhet kringvärver vilda rosor i skog, som låter ana sinnelag långt bortom krämar- och byråkratkrälandet i storstäderna, och allt och slutligen är det viktigaste att komma till ro… fastän vägen dit ju kan skifta, genom kärleken, den fysiska, eller studerandet av buddismen, som har blivit min säkraste metod… och är min resa mot det Österland som finns inom mig, det rofyllda landet längst in, där oberoende, frihet från begär och sinnesfrid härskar, och dit mycket av det vi gör och upplever i våra liv är långa, besvärliga omvägar…

Den här à capellatrion motsvarar Till min syster på Svarta ballader, med samma sättning; tre ljusa kvinnoröster ur den svenska folksångareliten som upplåter struparna i vad som närmast känns som en sirlig, folklig koral; en åkallan ur ett gammalt agrarsamhälles fattiga utbygder, där kärleken kunde vara den lättnad och flykt som ett alltför krasst vardagsliv ändock kunde bjuda unga trötta kroppar och trotsiga själar som hukade under överhetens järnhårda regelverk i alltför långa dagsverken.

När jag hör denna intensiva, kärligt porlande och kvillrande interpretation slår det mig att det vore på sin plats om Karlsson, Isaksson och Willemark spelade in en hel à capella-CD med sådana här sånger. Det skulle bli en ofantlig succé! Ta upp handsken, flickor! Amigo! Anbefall!

En rent instrumental melodi bland alla de vokala. Sofia Karlsson är ju också en fin instrumentalist, och med ett band som är bättre än nästan allt jag hört, på samma nivå som The Band när de var som allra mest musikantiska och snäppet bättre än Union Station, är det inte mer än rätt att åtminstone ett spår är instrumentalt.
Det är en livande melodi som grabbar tag i kroppen och för ut den på närmaste fria yta för att dansa runt, ensam eller med andra anatomier – och den livar anden också; är upplyftande och optimistisk: spelmansmusik när den är som bäst!

Här kommer jag med ytterligare en idé: gör en instrumental platta; givetvis inkluderande Sofia på sina instrument! Då koncentreras våghalsigheten och den konstnärliga andningen helt i instrumentariet. Det vore spännande!

Här har Sofia Karlsson åter antagit en utmaning som verkar nästan omöjlig, dels på grund av materialets traditionella manlighet, och dels på grund av de ibland monumentala inspelningar som redan åstadkommits, – av Sven-Bertil Taube, Fred Åkerström, Cornelis Vreeswijk och Joakim Thåström, m.fl. - men hon lyckas förstås även nu. Hon är kvinnan som tar på sig och bär fram männens mörka, brusande förtvivlan i en innerlig, ceremoniell åtbörd som heter Fredmans epistel nr 81.

Ja, Sofia bär fram också min virvlande svarta sorgeflod, där jag just nu vankar i de andlösa veckorna mellan min älskade mors död och hennes begravning. Sorgen bär, och Sofias sång bär, genom denna monumentala Bellmanepistel och genom dessa tunga veckor. Denna unga kvinna i sitt livs mest intensivt levande ålder låter upp sin gudagivna röst och talar till mig om livets villkor, vilka vi alla delar. ”Märk hur vår skugga inom ett mörker sig slutar…” / ”Vinkar Charon från sin brusande älv…” / ”Kom hjälp mig och välv gravsten över vår syster…”

Sofia sa i en intervju att hon egentligen inte tänkt ta med denna sång på skivan, för hon tyckte – och tycker – att Joakim Thåströms version är den ultimata, och hon har även lyssnat mycket på Cornelis Vreeswijks tolkning – men hon lät sig övertygas av medproducent och band, och väl var det, för här har vi nu en helt ny version, som bara Sofia Karlsson hade kunnat göra. Jag bockar för stor konst!

Så sluter samlingen som den begynte, med en dikt av Charles Baudelaire från Ondskans blommor, tolkad till svenska av Dan Andersson och tonsatt av Sofie Livebrant.

Moesta et errabunda i Charles Baudelaires franska original:

Åter har jag bara lovord i renaste metall och yppersta vin till Sofie Livebrant för tonsättningen. Magnifik, följsamt känslig; en tondräkt som framhäver textkroppens alla ypperliga behag! I sitt melodiskrädderi har hon tagit exakta mått på versers och känslors utsträckning och karaktär och klätt dem i en dräkt som vandrar som siden och sammet runt Charles Baudelaires och Dan Anderssons andar.

Sofies fingrar vandrar lätt och följsamt sensuellt över klaviaturen. Esbjörn Hazelius stråkdrag faller som hesa skuggslingor runt Sofias innerlighet, som söker sig fram mellan artikulationens stenblock, längs den vindlande partiturstig som Sofie röjt henne.

Så har vi omsider nått slutet på denna oförlikneliga samling, som motsvarat och vida överstigit alla de stora förväntningar som vi alla hade på Sofia Karlsson. Så tack, Sofia, tack Sofie, och tack, alla musiker!

Avslutningsvis skulle jag förmätet vilja uppmana Sofia Karlsson att göra tätare besök i inspelningsstudion, och jag har ett antal förslag, förutom de jag redan gett tidigare i texten: Gör ett antal temaskivor, t.ex. en CD med Ruben Nilsson, en med Birger Sjöberg, en annan med Gustav Fröding, ytterligare en med Lars Forssell, en med Bellman, en med Olle Adolphson, en med Nils Ferlin! Jag vet att du kan! Du kunde ju smita in i studion i Göteborg på inget varsel alls och spela in Hemlängtan, och du sa åt Sofie att hoppa i en taxi i Stockholm och komma till studion med Flodintexten hon just hittat, när du hade studiotid över! Med lite mer framförhållning bör det gå utmärkt att starta ett stort inspelningsprojekt. Det behövs! Du är den rätta att genomföra det. Du kan göra det som ingen annan!