Min nyckel till Träd Gräs och Stenar hette Bo Anders Persson.

Jag träffade Bo Anders på Musikhögskolan i Stockholm någon gång vid mitten av 1960-talet. Han var elev i kontrapunkt hos min gamle kumpan Jan Bark och jag arbetade som assistent och ljudtekniker på skolan. Jag minns att Jan sade uppskattande saker om Bo Anders, och snart nog fick jag själv anledning att vara lika uppskattande när jag fick höra några klart begåvade och originella kammarmusikstycken av Bo Anders. Något av dem framfördes också vid de nordiska konservatorieelevernas festival Ung Nordisk Musik. Bo Anders höll också på med bandspelare och annan ljudteknik, så det hände att han hoppade in och hjälpte mig i mitt arbete på skolan.

Våren 1965 var jag i USA och umgicks då flitigt med Terry Riley som jag hade träffat några år dessförinnan i Europa. 1964 hade Terry komponerat sin ”klassiker”, ensemblestycket In C, och under flera långa nätter som vi tillbringade tillsammans i San Francisco i april/maj 1965 satt han i timmar vid pianot och övade sina Keyboard Studies. Under den här tiden hade han flera konserter på San Francisco Tape Music Center där han spelade Keyboard Studies, In C och ett annat ensemblestycke,Tread on the Trail. Vid hemkomsten var jag helt uppfylld av denna magiska, ”illusionistiska” musik, och det är klart att jag delade med mig av det jag fått del av. Självklart fick Bo Anders sin beskärda del, och den föll i god jord.

Karl-Birger Blomdahl hade i den här vevan slutat som kompositionsprofessor på Musikhögskolan för att bli chef för Musikradion. Han frågade mig efter hemkomsten vad jag tyckte hade varit mest intressant under USA-resan, och då berättade jag förstås i första hand om Terry och hans nya musik. På sitt dynamiska och auktoritativa sätt sade Karl-Birger bara: ”Då tar vi hit honom!” På så sätt blev Terry Riley av Musikhögskolan och Sveriges Radio inbjuden till en månads residency i april 1967 med uppdraget att komponera ett stycke för en elevensemble vid Nacka Kommunala Musikskola. Det stycket skulle ingå i en av Radions Nutida Musik-konserter. Vidare skulle Terry stå till förfogande för kompositionsseminariet vid Musikhögskolan och studera in egen musik med eleverna samt i största allmänhet vara tillgänglig för eleverna. Det var inte alla som lät sig påverkas, men andra tog för sig desto mer. Till de senare hörde Bo Anders och hans kompisar inom och utanför Musikhögskolan. Lars-Erik Rosell som då var elev i kompositionsklassen skrev ett stycke som helt enkelt hette Terry Riley.

Att jag berättar allt detta om Terry Riley beror på att jag tror att hans närvaro i Stockholm våren 1967 var av avgörande betydelse för Träd Gräs och Stenar. Flera av dem som senare skulle komma att ingå i TGS hängde med på det mesta Terry företog sig i Stockholm denna vårmånad och de medverkade också i andra relaterade aktiviteter i Stockholm.

Året därpå - den heta våren 1968 med studentoroligheter på många håll i Europa - då ockuperade studenterna i Stockholm Universitetets Kårhus. Den ockupationen skulle sedan övergå i en spontan ockupation av Kungl Operan som dock kom av sig. Men av en händelse var Bo Anders och jag där. Det hade varit en liten terminsavslutningsfest för Musikhögskolans kompositionsseminarium ute hos Ingvar Lidholm i Tullinge, och på vägen hem passerade vi Strömbron i Stockholm och hamnade mitt i revolutionen med min Renault 4L som antagligen kände sig som hemma! Arbetare vid Renault-fabriken deltog ju i demonstrationerna i Paris.

1968 och -69 hade jag hand om en timme s k Nattstudio-program i månaden på Sveriges Radio. Till ett av de programmen gjorde vi en produktion med Träd Gräs och Stenar. En 13-14 minuters version av Sov gott Rose-Marie i tre avsnitt: It’s only love – Till Indien – Sov gott Rose-Marie. Något år senare fick jag (på György Ligetis rekommendation) ett erbjudande från det tyska, renommerade skivbolaget Wergo. De ville ge ut mitt elektroakustiska stycke VA?? och bad om förslag på kompletterande musik för en hel LP-skiva. Jag frågade Bo Anders. Han erbjöd Proteinimperialism och så blev det.

Under de här åren växte Träd Gräs och Stenar gradvis fram fast de ibland hette något annat. Jag tittade ofta in på ställen där de spelade. Särskilt minnesvärda var de s k Good Luck Shows som TGS gjorde på bl a Pistolteatern vid Mälartorget. Bandets feta, tunga bordunklanger som rullade ut över bänkraderna i långa pass kombinerades ofta med diabildvisning i en säkert avsiktlig, lite småtöntig form som kunde associera till hemmabildvisningar från familjens semesterresor. Några sprakande, psykedeliska ljusorgier hörde inte riktigt till TGS’ uttryckssfär. Deras bildmotiv kunde vara hämtade från nybyggda egnahemsområden med stereotypa katalogvillor, enkla men propra och oantastliga. Efter översiktliga bilder kunde kameran gå in i närbild på villans insläppsrör för brännolja till värmepannan, innan man efter en eller några minuter fick se andra detaljer på husen.

Alla visste väl ungefär vilka politiska idéer som odlades i TGS-kretsen, men de framfördes aldrig som högljudda pamfletter eller slagord. Inget påprackande! På sin höjd fanns de bara där. Det räckte så bra med en liten antydd påminnelse om brännolja för att vi alla inom oss skulle börja associera till världens naturtillgångar och deras begränsningar. Eller om ett sterilt bostadsområde för att vi skulle börja tänka på mer organiska miljöer för liv och boende…

Sedan gick 60-tal över i 70-tal och ABBA vann Eurovisionsschlagertävlingen i Brighton med Waterloo 1974. Samma år hade nya statliga kulturpolitiska mål formulerats, och där fanns en punkt om ”kommersialismens negativa inverkan…” Den blev förstås ett slagträ när Sverige p g a segern skulle bli värdland för tävlingen året därpå. Progrockarna hade under några år - via Gärdesfestival, tidskiften Musikens Makt och på andra sätt - blivit ett nytt, alternativt nav i det svenska musiklivet. Där fanns många intelligenta och idérika personer som såg att det kunde finnas förutsättningar för bildandet av en bred front mot musikkommersialismen och man började planera en Alternativmusikfestival att genomföra samtidigt som Eurovisionstävlingen pågick i de hårt befästa Mässhallarna i Älvsjö.

Det var rätt fantastiskt det som hände våren 1975. Stora delar av det ickekommersiella musiklivet - folkmusikens spelmän, Sveriges Körförbund, proggrockarna och allt vad det nu var - gick samman för att slå ett slag för ett fritt och obundet musikliv! Och alla dessa människor och organisationer verkade känna respekt och förståelse för varandra. En så bred musikmanifestation har aldrig tidigare eller senare förekommit i vårt land. Vad hade kunnat hända om den andan hade levt vidare och utvecklats!? Jag var väl blåögd som ett tag trodde att en verklig omvälvning hade ägt rum, men en tid efter Eurovisionsschlagern var det mesta tillbaka vid det gamla igen med de invanda murarna mellan musiktraditionerna.

Mot slutet av 70-talet hade jag inte längre så täta förbindelser med Bo Anders och TGS, men låt mig berätta om en händelse som jag inte längre minns exakt när den inträffade, men det bör ha varit någon bit in på 70-talet.

På den tiden förekom en mycket populär musikfrågesport i TV - Kontrapunkt - med Sten Broman som programledare. Jan Bark och jag blev engagerade för att göra något slags modernistiskt inslag i ett av dessa musikfrågeprogram. Vi skaffade spelkort i A5-format och klistrade dem på lättmetallplåtar i samma format. Vi byggde om ett gammalt bord och försåg det med en bordsskiva av plåt i stället för det ursprungliga. På undersidan av denna plåtskiva apterade vi kontaktmikrofoner.

Tanken var att Jan och jag skulle sitta på varsin sida av bordet och bygga korthus. När sedan något av korthusen rasade samman uppstod förstås genom kontaktmikrofonerna ett våldsamt brak. Vi gjorde också i ordning ett fyrkanaligt band där varje kanal hade sin specifika ljudkaraktär. Den enkla formidén var att när ett korthus rasade skulle en tekniker snabbt dra ned den ljudkanal som för ögonblicket hördes och i stället rycka upp en annan. Braken skulle alltså ”trigga” nya ljudkaraktärer. Mot slutet fanns på bandet ett citat ur Stravinskys balettmusik Jeu de Cartes. Vi bad Bo Anders att sköta denna teknikeruppgift ute i kulissen.

Nu hör till saken att Bo Anders kan vara lite lynnig och överge en idé om han inte tycker att den fungerar. Medan vårt korthusbyggande pågick i direktsändning prövade han i stället andra lösningar. Jan och jag svettades och började avsiktligt låta korthusen rasa i hopp om att kunna etablera samspel med Bo Anders, men braken ”triggade” aldrig några nya ljudkanaler. Resultatet blev följaktligen mycket formlöst och förvirrat och detta, som sagt, i televisionens direktsänding över hela Norden med flera millioner tittare och en Sten Broman som uppenbarligen fann det hela mycket pinsamt och försökte släta över med några ord om att vi hade fått bevittna en mycket intressant happening… Så kan det gå.

Jag berättar inte detta för att chikanera Bo Anders utan för att jag trots det pinsamma finner händelsen lite lustig. Om jag minns det hela fel får väl Bo Anders korrigera mig.

Folke Rabe, mars 2007