John Fernström (1897 - 1961) uppmärksammas nu alltmer av olika skivbolag, vilket är mycket glädjande. Han var en av de riktigt produktiva tonsättarna, men det var inte från början givet att han skulle ägna tonkonsten sitt liv. Det var målning som gällde i slutet av 1940-talet. Han studerade bildkonst, och hade framgångsrika utställningar. Han har skrivit en självbiografisk skrift; ”Jubals son och blodsarvinge”.

Fernström föddes i Kina, där hans föräldrar var missionärer. Han kom till Sverige för sin skolgång i tioårsåldern. Från 1916 till 1939 tjänstgjorde han som violinist i den orkester som skulle bli Helsingborgs Symfoniorkester. Senare bodde han i Lund, där han förutom sitt rikliga komponerande också verkade som betydande pedagog.

John Fernström är svår att placera in i fack eller stil. Han var romantiker, impressionist och modernist i samma mån, av eget och uttalat val. Han har, tycks det, varit nästintill förgäten tills tämligen nyligen, men nu kommer skivorna på rad, även på icke svenska bolag. Kan musiklivets förbiseende tidigare ha berott på att den regelrätta modernismen - Måndagsgruppen et consortes - så att säga dominerade scenen vid 1950-talets ingång så kapitalt att de mer traditionellt nyanserade tonsättarna kom i skymundan i decennier framöver?

I stråkkvartetterna, av vilka vi på CD:n från Daphne hör fyra stycken, har Fernström släppt loss sin experimentlusta avseende såväl harmonik som rytm och kolorit. Kvartettformen är ju också en tacksam - och svår och avslöjande - musikform, där skickligheten, handlaget och konstnärligheten (eller bristen på dessa egenskaper) lyser en i öronen, samtidigt som den möjliggör raffinerade intima uttryck för såväl emotionella som intellektuella stämningar, i en omedelbarhet som man sällan finner inom andra kompositionsformer i den seriösa musiken. Fernström gör ingenting enkelt för sig i dessa vackra och intrikata kvartetter. Han väver en händelserik och komplicerad musikalisk vävnad, som samtidigt är transparent, genomlyst, luftig - frisk! Han lyckas med att vara filosofisk, intellektuell, komplicerad och höglänt samtidigt som han är ljus, dansant, lustfylld, ibland en aning burlesk och nära.

Dessa kvartetter på Daphne är dessutom alldeles utmärkt inspelade. Lysellkvartetten gör ett strålande jobb, och skivbolagets tekniker har åstadkommit den bäst ljudande skiva jag hört på länge. Bara själva ljudkvalitén som sådan är en njutning att erfara!