De första takterna leder omedelbart tankarna till Conlon Nancarrow och hans Etyder, till John Cage och hans Music of Changes eller Etudes Australes, till Pierre Boulez och hans Sonates pour Piano och till Ernesto Diaz-Infante och hans Solus . Och visst spökar Skrjabin lite också… Det är inte illa, och i och med denna skiva befinner sig Staffan Björklund definitivt med oinskränkt hemortsrätt i denna sällsporda skara! Detta knippe dialoger för ett ensamt piano bör liksom styckena refererade till ovan bli en klassiker i den mer raffinerat sofistikerade pianoforteskolan.

Albumet är fyllt av mycket intrikata pianokompositioner, som jag skulle kunna förmoda är i efterhand noterade och bearbetade improvisationer… men det kanske all musik är...

Björklund placerar sig med denna högklassiga skiva i en tradition som han både hyllar och vidareutvecklar, och det med, som det verkar, en nästan oanständig lätthet, men det är ju just den illusionen riktigt stora konstnärsskap skapar, nämligen illusionen om den fjäderlätta lättheten, om ”varats olidliga lätthet”, som effektivt eliminerar allt som står mellan lyssnaren och den rena upplevelsen. I detta har Staffan Björklund lyckats. Musikupplevelsen här är omedelbar och underbart direkt!

Längre fram på denna CD kan man ibland t.o.m. förledas att tro att man lyssnar till Marianne Schroeder spelande något stycke av Morton Feldman. Så transparenta och tunna tonföljder levererar Björklund understundom i kontrast till den mer brutala kontrapunkten, i musik som suggererar bilder av nakna grenverk mot höstklara rymder , om man är så lagd, men jag upplever detta som absolut musik, som likt abstrakt måleri påverkar anden direkt och oförmedlat, och jag känner mig stärkt och förfriskad av dessa rena och klara nedslag i klaviaturen; en klar dryck i ett kristallglas i vintrigt motljus!

Jag är överraskad av denna musik. Jag hade ingen aning om att vi i nutid i Sverige hade en pianolitteratur av denna kaliber, som inte står något annat i detta idiom efter!