Den här musiken balanserar på en tunn vibrerande linje, som sträcker sig ut i det krökta rummets mötesplats för näsor och nackar!

Jag kommer att tänka på Malcolm Goldsteins spända fiolsträngar i ”Sounding the Fragility of Line”, eller på Alvin Luciers mycket längre linor i ”Music On a Long Thin Wire”. Kanske också de ödsliga telegraflinorna i Australiens sönderbrända outback kan associeras till Christina Fongs spartanska, asketiskt utdragna anorektiska stråkdrag. Den här musiken ger sig tusan, ger sig fan, i ett envist ökenartat tammehunna av sällan hört slag, i en slags sällsamt erotisk spänning. Återigen kommer jag att tänka på Malcolm Goldstein och ett motto han satt på ett av sina envetna violinstycken på en platta som heter Vision Soundings: ”Gå till en ödslig plats och gnid en sten i cirkel på en klippa i timmar och dagar”.
Christina Fong, en sanslöst vacker ung kvinna av sydkinesiskt ursprung i Grand Rapids, Michigan, har gjort sig känd i U.S.A. för sina framföranden av nutida musik för violin och viola. Det här är hennes första kommersiella utgåva, och den har redan innan den kommit ut föregåtts av sitt rykte, och ryktet har talat sant, vilket jag kan konstatera med promo-CDn i spelaren. Här är en Cagetolkare av Guds nåde! Det flimrar för ögonen när bångstyriga gryningsklanger bänder upp sprickan mellan himmel och hav och låter den bleka dagern välla in och strömma ut i en jämntunn hinna av dagsgrått över topografierna. Höstmolnen frasar försiktigt längs bergssidornas furuskogar, ur vilkas grönvassa barrmassor de ynkliga pipen från kungsfåglarna stiger, barrvassa i grådagerns snålblåst. Det är höst framför högtalarna och redan vinter i förstärkaren, och framtidens isande Morra lurar i de krampkalla strömfårorna uti monsterkablarnas framvällande elektronfloder. Och visst är det ett gäng kaveldun som viftar framför ansiktet som vådliga samurajsvärd, tvärs genom morgonfrostens urrigt obesvarade telefonsignaler! Det är rostigt, spretigt, sällsamt bärskt behagligt!

Under sina sista fem år skrev John Cage ungefär fyrtiofem kompositioner som alla bär en siffra - ibland med ett undernummer - som enda titel- ”Nummerstyckena”. Det första numret indikerar antalet exekutörer, och det andra numret sätter in stycket i en kronologisk ordning. Cage tyckte om siffrorna och numren för deras enkelhet och självklarhet - deras tillräcklighet. Här kommer Cages ljud till i samma anda som uråldriga asiatiska penseldrag över rispapperet. Det vilar en air av oerhört kultiverat asiatiskt tänkande över dessa anarkistiska ljudanorexier! I Cage möts verkligen öst och väst. Han är den bildade asiatiske zenbuddisten och den amerikanske uppfinningsrike mekanikern i samma person, i crew-cut och rutig skjorta, böjd över sina manuskript och kompositioner som stod han på huvudet under huven på en gammal Dodge utanför en Seven-Eleven i Texas! Och det visar sig att en sydkinesisk amerikanska från Grand Rapids är en sällsynt väl lämpad uttolkare av hans verk - och det är ju i dessa fall verkligen fråga om tolkningar, eftersom de anvisningar Cage givit för framförandet av ONE6 (1990) och ONE10 (1992) är spartanska. Vissa parametrar är stränga, precisa - t.ex. tidsutdräkterna, och vid vilka ställen en viss tonart ska ta vid - medan exekutören i övrigt är utlämnad till sig själv och sitt instrument. Visst är det en avklarnad, ödmjuk, stilla Cage vi möter här, i de sista årens askes.

Detta är också de första kompletta inspelningarna av ”Nummerstyckena” för violin.

CD-utgåvans grafiska utformning är ett äventyr i sig. Framsidan av CDn, gammaldags bruntonad, bjuder en sensuellt naken Christina Fong, dels i en ansiktsnärbild i förgrunden, dels i ett antal filmremseliknande bakifrån tagna fotografier av den på golvet sittande Fong. All text till skivan är tryck i en spiral på själva CD-skivan, så att man får vrida och vrida den för att läsa allt. Den här CD:n lämnar garanterat ingen oberörd, varken i sitt musikaliska uttryck eller i sin grafiska utformning.

Ordet skönhet har fått nya valörer genom denna utgåva! Jag är gripen, rörd - glad!