Namnet Johnny Grandert borgar för det där lilla extra som för oss en aning längre ut, högre upp, där vi får större utblick, där horisonterna vidgar sig och näsborrarna skälver en aning och andetagen djupnar.
Det har inte funnits många musikpersonligheter av hans speciella kaliber. Man har gjort jämförelser med Claude Loyola Allgén, men det ska isåfall vara för envetenhetens och självständighetens skull, för annars finns det inte många likheter mellan den bohemiske och slutligen av omständigheterna till undergång predestinerade f.d. medlemmen av Måndagsgruppen och denne grandiose enfant terrible Grandert, även om hans väg i kulturen avslöjar en vildhjärna av Guds nåde, men i hans fall utövande en ”controlled madness”. Kreativiteten flödar genom Grandert som testosteronet i en uppkaxad tonårsgrabb, och han lyckas kanalisera denna frustande livskraft i mängder av kompositioner i olika idiom. Uppenbarligen sneglar han inte åt något håll, utan går egensinnigt vägen fram i egna tankar, vilket länder honom till heder. Vi behöver fler konstnärer som följer sin egen väg, och som inte, som Gunnar Ekelöf sa i Färjesång (1941) ”…hundlikt löper till sin egen vittring…”, vilket är så vanligt i det trånga och snåla kulturklimat som provinsen Sverige tyvärr framhärdar i. Möjligtvis hittar man influenser från Charles Ives och Edgar Varése, men dessa original visade ju själva, genom sina egna exempel, vägen ut i det oerhörda, det ödsligt ensamma och skojfriskt zenartade, som grunden för skapandet.
Grandert föddes 1939, och blev trumslagare i Frälsningsarmén vid sex års ålder. Hans konstnärliga bana var tidigt uppenbar. Han började spela dragspel och trumpet, och dessutom att måla, varefter han blev ledare för skolans blåsorkester. Vid sexton års ålder tog han det medvetna beslutet att bli tonsättare, och tog sig för med att komponera bl.a. en stråkkvartett efter uppgifter i Nordisk Familjebok!
Han kom in på Musikhögskolan vid första försöket, men han betraktar sig som autodidakt både som tonsättare och målare.
På 1960-talet komponerade Johnny Grandert ett antal aparta verk i den tidens speciella anda med ovanliga besättningar som t.ex ”Ten an’ Thirty” för flöjt, slideflöjt, bassaxofon, pukor, fyra slagverkare, tre skrivmaskiner, tre sågar (sågade i brädor), tre sågspelare (med stråke), ensträngad trattförsedd cello och band. Senare, som orkesterkompositör, framträder Grandert som en av landets störste visionärer.
Grandert har hittills komponerat hela sju symfonier, mellan 1971 0ch 1997. På denna CD hör vi den femte från 1976, som liksom hans övriga stora verk öppnar ett slags kulissartad klangvärld, där skikten går i och över varandra i ett ständigt föränderligt kalejdoskop, som för allt längre in i en gåtfull värld av sällsamma syner ur ett inre, där det djupast personliga också är det djupast gemensamma.
Johhny Grandert har skrivit tio stråkkvartetter hittills. Det är ju en imponerande produktivitet, men kvantiteten begåvas hos honom med en motsvarande kvalitet! Grandert lät den ädlaste av besättningar vänta länge innan han ansåg sig mogen uppgiften, men 1990 – 1992 vällde ett uppdämt kreativt behov upp i inte mindre än sex stora kvartetter, nr 3 – 8! Dessa stråkkvartetter är, trots att de i grunden vilar på den klassiska tanken med tre satser (snabb-långsam-snabb), mycket komplicerade konstruktioner, men det skulle föra för långt att här diskutera detta. Jag hänvisar istället till det innehållsrika CD-häftet med texter av Rolf Haglund och Björn Nilsson! På denna mycket välkomna Grandert-CD hör vi ”Stråkkvartett nr 4” från 1991. Det är en både intellektuell och musikalisk njutning att uppleva denna kvartett, precis som det ska vara i de yppersta exemplen ur denna den ädla stråkkvartettraditionen.
Det finns all anledning att ge ut många fler Grandertverk. En box med stråkkvartetterna och en annan med symfonierna borde koncipieras å det snaraste!
God lyssning!
