I dag tar Karlheinz Stockhausen emot Polarpriset ur Kungens hand. Ingvar Loco Nordin har länge följt denne nyfikne nydanare i spåren och bland annat lagt ut omfattande analyser av Stockhausens musik på Internet.
Ingvar Loco Nordin finns på plats i Berwaldhallen som speciellt inbjuden gäst och ger här sin personliga bild av inspiratören och stigfinnaren Stockhausen.

---

Professor Karlheinz Stockhausen (född 1928) är ett unikum i modernare musikhistoria. Hans betydelse som en tonsättarnas tonsättare, och som outtröttlig nydanare och stigfinnare, kan inte överskattas. För att finna någon som haft lika stor betydelse för kultursfären får vi gå tillbaka till en Beethoven eller en Goethe – och i mångt och mycket är han en modern syntes av dessa båda.

Några av Stockhausens mest utmärkande drag är hans omättliga nyfikenhet, hans formidabla arbetskapacitet, hans intensiva envishet, hans briljanta intellekt, hans osvikliga intuition, hans visionära sinnelag och inte minst hans ungdomlighet.
Stockhausen är vid 72 mycket yngre än många gubbar i 20-årsåldern.

Stockhausens nyfikenhet och öppenhet för nya ting gjorde att han började experimentera med elektronisk musik redan innan den fanns. Han uppfann den!
1953 komponerade Stockhausen musikhistoriens första stycke elektronisk musik – ”Studie I” – enbart framställt via sinusvågor från tongeneratorer.
Året därpå publicerade Stockhausen det första partituret för elektronisk musik, ”Studie II”.
Därefter gick det undan. 1955–56 komponerade han det verk som medförde genombrottet ute i världen och en omgående geniförklaring; ”Gesang der Jünglinge” med motiv från Daniels bok i Bibeln, som var det första verk som kombinerade levande röster och elektroniska klanger.
1964 (reviderat 1967) kom ”Mixtur” för orkester, historiens första liveelektronikstycke, vari klangerna från instrumenten modulerades i realtid efter Stockhausens partitur.
Stockhausen har haft en oerhörd betydelse genom införandet av helt nya, revolutionerande kompositionsmetoder och uppförandeinstruktioner, helt olika i varje enskilt fall.

Det har hävdats att Stockhausen är en superstrukturalist, som beskriver ner på millisekundnivå hur ljudet ska låta och exakt hur musikerna ska bete sig. Samtidigt finns det ingen kompositör som gett så mycken frihet åt slumpen och musikerna som Stockhausen. Han ger ofta ett ramverk och föreskriver vissa givna reaktioner på särskilda stimuli, men hur helheten kommer att te sig vid uppföranden av till exempel ”Kurzwellen”, går inte att förutse.
I ”Kurzwellen” har fyra av de sex deltagarna (instrumentalister med traditionella instrument) varsin kortvågsradio, slumpvis inställda. De ska sedan musikaliskt reagera på ljuden som kommer ur kortvågssändarna, på föreskrivna sätt, så att instrumentalljuden integreras med kortvågsljuden. Dessutom ska alla reagera på varandra i samspel.

Man kan säga att Stockhausens musik är ett samspel mellan rigiditet, frihet och slump. Resultaten är alltid fascinerande, och alla Stockhausens verk är inbördes mycket olika.
Hans partitur kan vara oerhört detaljrika, men de kan också vara väldigt kortfattade, som i hans så kallade intuitiva musik, där han kan nöja sig med att föreskriva att man ska spela en vibration i sina molekylers rytm, eller i universums rytm (”Aus den sieben Tagen”).

På sextiotalet blev Stockhausen en guru för nyskapande populärmusiker, och John Lennon tog starkt intryck, vilket hörs på ”Revolver” (1966). Stockhausen är förresten en av personerna på det berömda omslaget till det historiska Beatlesalbumet ”Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band”.

Stockhausens musik är alltid gränsöverskridande och nyskapande, och han har tagit intryck av många andra kulturer än den västerländska. Han är en mycket andlig person som anser reinkarnation självklar. Kroppen är bara en farkost att färdas genom livet i. ”Att dö är att byta tåg”, säger han.

Många av hans verk – särskilt de olika operorna i den gigantiska operacykeln ”Licht” (som fortfarande är under utkomponerande) – har ett rent andligt innehåll. Stockhausen har tagit starkt intryck av bland annat Sri Aurobindos indiska läror och den Tibetanska Dödsboken. Många av hans kompositioner har dessutom kommit till i hans drömmar. Ingen kompositör är så lyhörd för meddelanden från det undermedvetna och det omedvetna som Stockhausen.

Vi ska inte heller glömma att komponerandet bara är en av Professor Stockhausens discipliner.
Han är precis lika mycket författare och filosof, lärare och föredragshållare, konstnär och arkitekt, med mera. Det finns en lång räcka böcker av hans hand, och en uppsjö av böcker om honom.

Han är den ende nu levande riktigt store legenden, men han lyckas ignorera detta och fortsätter att skriva nya, innovativa verk, som alltid överraskar, alltid på något sätt fördjupar.
Stockhausen har belönats med en oräknelig räcka utmärkelser. Nu har han fått Polarpriset, men i mellantiden mellan dess kungörande och utdelande har han fått ett prestigeladdat tyskt pris för bästa partitur, avseende hans ”Helikopterkvartett” för stråkkvartett och fyra helikoptrar. Hans partitur är varken mer eller mindre än fullödiga konstverk.

Den som vill läsa mer – fördjupat – om Stockhausen och hans verk kan gå till hans hemsida på Internet (http://www. stockhausen.org) eller till artikelförfattarens hemsida (http://home.swipnet.se/sonoloco/) där man kan klicka sig vidare via ”Record Reviews” till ”Stockhausen-Verlag” och de utförliga rapporter om hans skivor som är publicerade där, med många unika bilder. Professorn har förresten lagt en länk dit från sin sida.