Den står där. Lång. Inte särskilt vid, men… plymig. Den låter ana personlighet, mer än en växt vanligtvis gör.
Den bodde tidigare i min sons lägenhet, men när han inte kom tillbaka från USA, flyttades växten till mig, och fick en plats inne i sonens f.d. rum. Jag fick en del epost från Ivan i USA, med frågor om hur växten mådde.
Den antog personlighet alltefter, gradvis, och jag blev mycket noga med att vattna den. Jag började säga adjö till den på morgonen när jag gav mig av till jobbet, och dessutom rör jag försiktigt vid ett av bladen när jag går för att sova.
Jag vet inte hur den upplever sin existens, men jag vet ATT den upplever! Den skjuter nya blad i toppen, och verkar trivas på sin plats. I avsaknad av katt, hund eller t.o.m. människa är den här växten en viktig kamrat genom detta livs stundom besvärliga skeden; en medresenär på denna till synes ovissa seglats genom rymderna. En annan, mycket liten växt bor i vardagsrummet. Den har nätt och jämt överlevt, men det är mellan dessa två jag går med kannan och gjuter liv.
Ett par silverfiskar i badkaret är också kära kamrater för en poet och brottsutredare som jag. Jag skulle aldrig drömma om att försöka bli av med dem. Skadedjur, ha! Skadedjuren är vi, människorna. Inte ett par silverfiskar i badkaret, representerande ett oerhört mycket äldre och harmlösare släkte än de farliga och destruktiva nykomlingarna människorna.
