Jag påstår att ett av de stora genombrotten för amerikansk poesi kom på en poesiläsningsafton på The Six Gallery i San Francisco 1955 där Allen Ginsberg läste HOWL för första gången. HOWL är en av Beatrörelsens absoluta höjdpunkter. Det är en lång dikt, uppdelad i tre delar, som skildrar många av de utslagna och missanpassade människor som passerat revy från 40-talet och framåt. Här finns alla knarkare, drömmare, kriminella och poeter som utgjorde Beat-kretsen

Den sjunde oktober 1955 inne i halvmörkret på det synnerligen avantgardistiska konstgalleriet äger en livfull och färgstark poesiläsning rum.
Denna kväll läser, ännu relativt okända, poeter och författare sina alster på galleriets lilla scen. Mest högljudd är den unge Jack Kerouac, som springer runt i lokalen och häller i folk rödvin och kommenterar och ropar förtjust åt allt och alla.
Ungefär vid elvatiden slås dörren till en toalett längst bak i rummet upp med en smäll. Människorna i lokalen vänder ögonen från scenen och stirrar. På toalettstolen sitter en man med tjocka glasögon, markerade kraftiga drag, svart vågigt oklippt hår med begynnande flint och ett smått galet utseende. Byxorna ligger prydligt runt hans anklar. Det är den tjugonioårige Allen Ginsberg, redo att framföra sin nyskrivna dikt HOWL. Utan ett ljud reser han sig sakta, vänder sig om och spolar, drar upp byxorna och knäpper dem och går sedan sakta men beslutsamt fram genom den förbluffade folkmassan och upp på scenen. ’Vem är han?’ hinner sannolikt några tänka. ’En överförfriskad dåre eller en gammaltestamentlig profet?’
Mannen öppnar munnen och ut kommer en ömsom mässande mjuk, ömsom upproriskt manande röst som formar orden:

Publiken häpnade. En del stod tysta och lyssnade intensivt, andra skrek ut sin hänförelse, viftade med vinflaskor, tjöt uppmuntrande tillrop. Ginsberg mässade glasklart fram sin långa dikt och när han var klar lämnade han scenen.
Aldrig tidigare hade någon gjort något liknande. Aldrig hade någon skrivit, eller för den delen reciterat, så naket om droger, en förvirrad och skrämmande vardag, oanständig och tvetydig sexualitet och sina innersta, apokalyptiskt visade, känslor. Aldrig hade någon heller så rakt och med en sådan vrede förbannat amerikansk politik och norm.
Ginsberg har senare beskrivit kvällen på Six Gallery och debutframförandet av HOWL på flera sätt. Ett att;

Ett annat som;

Jack Kerouac själv beskrev kvällen såhär tre år senare;

Det är ingen överdrift att säga att uttrycket och fenomenet The Beat Generation föddes denna oktoberkväll på Six Gallery. Ryktet spred sig. Poeter och författare i de litterära kretsarna insåg att Howl var en revolution för dikten såväl som samhället utan att ens ha läst den eller varit där. Tidningar och andra media uppmärksammade händelsen. Till och med New York Times observerade tilldragelsen och skickade en journalist till andra sidan landet för att försöka greppa vad som hände.

Men det dröjde ännu ett tag innan HOWL trycktes. Kollegan Lawrence Ferlinghetti drev ett litet bokförlag, City Lights Publishing, och han lät trycka boken i England. När boken sedan skulle in i USA blev det minst sagt problem. Hela upplagan beslagtogs med motiveringen att den var obscen. En lång process med rättegångar följde. Ferlinghetti och hans bokförlag stämdes och snart uppstod två klara sidor. Den ena, med Beatförfattarna som backade upp varandra och slogs för var amerikans yttrandefrihet, och den andra med myndigheterna och censorerna som klart och tydligt använde denna specifika händelse för att visa att det faktiskt fanns gränser för vad man kunde göra; ”hit men inte längre”.
Ferlinghettis och Ginsbergs advokater pekade på två krav som måste uppfyllas för att en
bok ska kunna skyddas av konstitutionen: den ska innehålla ett socialt engagemang, samt ha ett konstnärligt värde. Olika vittnen bevisade att HOWL hade dessa egenskaper. Boken friades och släpptes slutligen 1956, cirka ett år efter att den första gången lästes upp. Detta sedlighetsåtal fungerade naturligtvis utmärkt som reklam och var en stor bidragande orsak till uppmärksamheten och det nyväckta intresset kring både HOWL och Ginsberg.

Ginsberg har ofta sagt att han inte brydde sig så mycket om huruvida HOWL skulle komma att tryckas eller ej under rättsprocessen, utan viktigast var att han med denna uppmärksammade händelse hjälpte till att föra fram andra verk.

Vad som skulle komma att kallas The Beat Generation grundades under några få år i New York under slutet av fyrtiotalet när en liten skara grubblande och sökande människor träffades och lärde känna varandra, främst kring Columbia University. Ursprungsgruppen bestod av William Burroughs, Jack Kerouac och Allen Ginsberg, och de förblev själva förtruppen och förgrundsgestalterna i vad som skulle komma att bli en stor litterär rörelse.
Deras umgänge gick i mångt och mycket ut på att utforska allt det som de tyckte var fängslande och intressant; sex, kriminalitet, droger, psykologi, religion, jazz och litteratur.
Under de här åren på fyrtiotalet präglade vännerna varandra oerhört mycket. Gränser skulle hela tiden flyttas fram, inte minst inom litteraturen. Nya metoder att skriva skulle utarbetas, inte sällan med hjälp av droger, meditation eller hypnos och det pågick hela tiden en slags intern tävling i att vara beläst och nyskapande.

Den lilla vänkretsen levde och skapade utan att etikettera sig själva eller sin samtid. Själva termen Beat Generation är förstås något till största delen påklistrat av media. Denna grupp utvecklades sedan till en hel litterär rörelse som har kommit att betecknas som en av den amerikanska litteraturens höjdpunkter efter andra världskriget. Vad gäller medial uppmärksamhet är det ett av världslitteraturens mest observerade fenomen. Själva Beatlitteraturen är en genre inom den amerikanska litteraturen vars upphovsmakare råkade tillhöra en viss generation, nämligen efterkrigstidens.
Mats Gellerfelt beskriver tillsammans med Carolyn Cassidy i en essä The Beat Generation;

Något politiskt engagemang anar man ganska sällan hos de tidiga beatförfattarna och -konstnärerna. De fjärmade sig visserligen från den amerikanska medelklassdrömmen om villa, frysbox och bil, men verkade åtminstone ett par år före medborgarrättsrörelsens och protestsångarnas sextiotal. De tidiga beatverken är knappast några avantgardeverk, och ingen av författarna var särskilt revolutionär och intresserad av att förändra samhället i stort. Det var dem själva och deras liv de ville upptäcka och utforska. Senare blev dock det politiska engagemanget allt mer centralt i Beatrörelsen, både på grund av hur den vidgades och på grund av händelserna i världen. Dock skiljde sig beatnikarna från övriga politiskt aktiva med sin förkärlek för litteratur, buddhism och droger – ett embryo som så småningom utvecklades till hippierörelsen.
Ginsberg var dock mycket politiskt engagerad främst under sextio- och sjuttiotalet, och var den av beatnikarna som ständigt uppmärksammades i media.
Något rakt och tydligt budskap framförde han dock inte. Han framställde sig själv som ömsom anarkist ömsom pacifistisk hippie, profilerade sig ena dagen som vis profet och poet, andra dagen påtänd mystiker som förespråkade legalisering av marijuana för att sedan spy galla över det kapitalistiska penningväldet.
Denna ikon och förebild var förstås manna för media, som, så här i efterhand, kan tyckas ha utmålat en något felaktig bild av Beatrörelsen, med Ginsberg i spetsen, som en radikal och samhällsomstörtande sammanslutning.

Allen Ginsberg föddes 1926. Hans föräldrar var invandrade ryska judar. Hans mor var psykiskt sjuk och åkte in och ut från sinnesjukhus under hela Ginsbergs uppväxt. Om sin mor och hennes galenskap och tid på sjukhuset skriver Ginsberg i ett av sina kanske vackraste diktepos Kaddish, som jämte HOWL är det av hans verk som blivit mest berömt. Hans far skrev också poesi, och Ginsberg brukade ofta läsa hans dikter på sina senare läsningar.

Hans föräldrar var kommunister och socialister och Ginsberg hade redan som ung en önskan om att bli ”a labor lawyer” och att slåss för den rätta saken ”fighting the good fight”. Rättegången om HOWL fick honom att inse att poesi också kunde vara politik och användas som ett vapen. Detta visade han kanske ännu starkare senare när han blev en av nyckelpersonerna i kampen mot Vietnamkriget.

Ginsberg började skriva HOWL i augusti 1955, med syftet att framkalla vad han har beskrivit som ”a tragic custard-pie comedy of wild phrasing… Like Charlie Chaplin’s walk, long saxophone-line chorus lines.”

Hans metod att skriva hade sin nyckel i Kerouacs tonvikt på spontanitet, vilket också Ginsberg efteråt tillstått att han försökte leva och skriva efter.

Ginsberg förklarar också det viktiga med en tydlig rytm, intonation och frasering, samtidigt som han påpekar att det inte var något nytt. Många författare hade redan experimenterat med detta, bl.a. Walt Whitman, Ezra Pound och William Carlos Williams:

Howl skrevs i omgångar, och när Ginsberg slutligen var nöjd innehöll den tre delar och en fotnot.
Första delen av HOWL flödade ur honom inom loppet av ett par dagar. Det var också den del han läste vid poesikvällen på Six Gallery. Ett par dagar efter uppläsningen skrev Lawrence Ferlinghetti ett brev till Ginsberg där han gratulerade till succén på galleriet och undrade när han fick manuskriptet i sin hand så han kunde ge ut det på sitt förlag, City Lights.
Ginsberg satte sig genast ner och började finjustera sin dikt. Han upptäckte snart att den inte kändes färdig. Del två knattrades snart fram på hans skrivmaskin, ett svidande eldtal mot det onda i samhället, här gestaltat som Molok.
Ginsberg var inte nöjd än. En tredje del kom till, där han närmast tillber sin gode vän, Carl Solomon.
Carl Solomon var en man som Ginsberg träffat på den psykiatriska klinik där hans mor vårdades. Han var också poet, och det var faktiskt genom Solomon som Ginsberg träffade sin partner Peter Orlovsky. Ginsberg och Solomon blev goda vänner, och HOWL är dedikerad till Carl Solomon.

Senare skrev Ginsberg också den avslutande fotnoten till HOWL.

Boken HOWL and Other Poems gavs ut 1956 med förord av William Carlos Williams och blev en succé, inte minst efter det sedlighetsåtal som följde strax efter.

HOWL har blivit en av den amerikanska 1900-talslitteraturens mest kända dikter. Boken trycks ständigt i nya upplagor och ett flertal översättningar har gjorts. Den är i skrivande stund såld i nästan en miljon exemplar. Så känd och omtalad blev dikten att Ginsberg vid flera tillfällen under sitt liv lätt sorgset beklagade att ingen tycktes bry sig om hans övriga diktning.

HOWL är ett långt poem på fri vers. Det exemplifierar Ginsbergs idé att skriva fritt och spontant ur sinnet, en metod som kommit att kallas “stream of consciousness”. HOWL kom att bli en av de viktigaste orsakerna till en frigörelse från den amerikanska något stelnade litteraturen och den konservativa politiken under 1950-talet. Den är också ett generationsdokument och en av de viktigaste anledningarna till att Beatgenerationen fick just den uppmärksamheten som den fick och fortfarande får.

HOWL består av tre delar och en efterföljande fotnot. När Ginsberg läste på Six Gallery var han endast klar med första delen, de andra delarna kom till senare. HOWL kom sedan ut i sin slutgiltiga form i Ginsbergs första diktsamling HOWL and Other Poems.

När jag läser HOWL tolkar jag de tre delarna på följande vis:

Den första delen presenterar en mardrömsbild av världen och en bild av en generation som blivit galen, som springer och springer.

En generation som känner sig kluven mitt itu;

Men galenskapen är också en lockelse, en möjlighet att gömma sig i en allt för hård värld. Och med den inställningen ses också det ansvarslösa livet som möjligt, en hyllning till en alternativ livsstil;

Andra delen är ett slags åtal mot de element i samhället som gör att det blir destruktivt, huvudsakligen element som materialism och konformism. Den beskriver även den hårdhudade inställningen i dåtidens Amerika, ett självklart svar på kalla kriget. Ondskan är här kallad Molok, Gamla Testamentets namn på en falsk gud som det sägs att man offrade barn till.
Ginsberg frågar sig i början av andra delen vad det var för ”cementsfinx som öppnade deras skallar och åt upp deras hjärnor och fantasi”.

Den tredje delen är en slags tillbedjan till sin vän Carl Solomon, som dikten är dedikerad till. Den ger en stark bild av vänskap.

Diktens avslutande del är en fotnot (Footnote to HOWL; HolyHolyHoly!) Huruvida fotnoten är enbart en fotnot till dikten, eller en del i dikten är nog upp till läsaren att bestämma. Under uppläsningar av HOWL kunde Ginsberg ibland läsa fotnoten, andra gånger inte. Jag anser dock att fotnoten är en del av dikten som behövs för att knyta ihop den.
I fotnoten upprepas ständigt ordet Holy.

Det blir som en slags bön eller ett mantra om heligt levande. Den knyter så fint an till den första delens mardrömslika, apokalyptiska syner och ger läsaren hopp och kraft med sitt budskap: världen är helig tack vare människornas kärlek, trotsa därför mardrömmen. En klassisk kamp mellan ont och gott alltså.

Sammanfattningsvis ser jag Howl som en dikt som skildrar många av de utslagna och missanpassade människor som passerat revy från fyrtiotalet och framåt. Här finns alla knarkare, drömmare, kriminella och poeter som utgjorde beatkretsen.
På många sätt är den så briljant innovativ. Något som aldrig kan skrivas igen. Har man läst en del amerikansk litteratur så kan man dock märka influenser, de tydligaste från Walt Whitman.
Dikten, troligtvis tack vare sina apokalyptiska bilder, håller även ibland en biblisk ton, i de stycken Bibeln är mer aggressiv.
Så även om det är relativt lätt att upptäcka Ginsbergs förebilder, så liknade han nog trots allt mest sig själv, vilket ju inte är ett dåligt betyg på en poet.

Varför just Ginsberg blev den som kunde skriva detta epos som så många tog till sitt hjärta är värt att diskutera. Jag tror att det handlar om Ginsbergs förmåga att ge ut sig själv och sina känslor till hundra procent.
Hans liv och poesi var två sidor av samma silverdollar. Han framställde sina egna sår och skador som Amerikas egna, visade ett lands dåliga sidor genom att ge ut sitt eget psykes monster. Ginsbergs öppenhet med sin egen inre värld blir en publik kritik, vilket gör att han kunde peka finger åt Amerika genom att peka det mot sig själv.
Detta var också någonting som uppenbarligen Ginsberg blev medveten om. I sin dikt America från 1956 läser jag:

Genom att göra detta upplevs smärtan och känslan av instängdhet och missförståddhet än mer påtaglig än om den riktats som direkt kritik mot samtiden och samhället. Detta är ett otroligt smart drag av poeten. Genom att dra ner det till det lilla, det egna jaget som också fungerar som en spegel för läsaren, går budskapet in mer effektivt än om det vore skrivet som ett slags manifest.

Det går knappast att komma från Ginsbergs tankar och erfarenheter kring sex när man läser hans verk där det är en ständigt närvarande ingrediens. Hans beskrivningar kring sexualitet är desperata, aggressiva, trotsiga och euforiska. Ibland vackra, andra gånger rent av vulgära. Själv tycker jag att hans ständiga kretsande kring sex kan bli lite störande, men får ändå se det som ett utmärkande och medvetet drag i hans konst. Ginsberg var öppet homosexuell (tillsammans med sin partner poeten Peter Orlovsky under större delen av sitt liv) och även bisexuell. Hans öppenhet och liberalism angående detta retade naturligtvis många, och gjorde så fram till hans död.

Med HOWL skapade han som nämnt ett tumult utan dess like och Howl beslagtogs eftersom den ansågs obscen.

Ett utdrag rader ur HOWL:

och

Just HOWL sprängde en barriär som så småningom fick andra att våga skriva rakt ut och inte dölja. Det handlar inte om att HOWL skulle vara rå, känslokall eller rent av pornografisk. Tvärtom, och det är väl också lättare att se idag, femtio år senare när sex knappast längre är heligt eller tabu. Men 1956 orsakade den en moralisk upprördhet hos hela det amerikanska konservativa folket.
Jag anser att öppenheten kring sex i Howl var en av de starkaste orsakerna till att HOWL banade väg för en helt ny litteratur i USA. Om vi bortser från chockade akademiker, rädda politiker och småborgerligt inskränkta föräldrar som retade ihjäl sig på HOWL och ansåg att den borde brinna i helvetet, så ser vi istället alla de som blev hjälpa och modiga av HOWL, och detta för såväl författare i deras skrivarbete som vanliga människor i deras liv. Jag tror att Ginsberg genom HOWL hjälpte andra att kasta bort masker och strunta i rädslor.
Det är anmärkningsvärt att Ginsberg och en del andra beatnikar var öppet homosexuella - vi talar trots allt om femtiotalets USA, homofobin var extrem och fullständigt tolererad. Även om homosexualitet knappast är helt accepterat idag, särskilt inte i Amerika, tror jag ändå att Ginsberg, med startskottet i HOWL, var en av dem som fick i gång diskussionen om homosexualitet.

Möjligen var det också annat som gjorde att HOWL fick sådan genomslagskraft. Jag tror att hade Howl skrivits av en poet som inte var den utåtriktade, exhibitionistiske personligheten som Ginsberg var, hade nog inte en dikt som HOWL skapat sådan uppståndelse. Man får inte heller glömma det ständiga mediala pådrag som Ginsberg utsattes för redan från början.

Å ena sidan kan jag tycka att Ginsberg är en man som trots sin öppna konst inte visade mycket av sig själv – han är mer en mystisk personlighet, lik en gammaltestamentlig skäggig och rufsig poet, förlorad i sitt eget sinne och sina texters mystik – kan man verkligen förstå honom? Men trots detta, och kanske också tack vare detta, slöt sig många kring Ginsberg. Och Ginsberg tog allt som oftast emot dem med öppna armar. Han såg det inte bara som sin plikt att hålla undergroundrörelsen levande genom sin konst utan var också en ständig mentor för många yngre förmågor. Han hade jämt med sig sin adressbok i sin väska och skrev upp adresser och telefonnummer till alla han såg på gatan som spelade, eller unga poeter på caféer och så vidare.
Han blev en slags mentor för många unga människor med författardrömmar, något som måste ha känts ganska hopplöst i dåtidens Amerika. Med HOWL visade Ginsberg att det var möjligt att skriva om precis vad man ville, att inte låta sig låsas av regler utan låta sin kreativitet strömma fritt. Jag tror att jag kan påstå, utan att ljuga, att HOWL blev själva utgångspunkten i många andras konst.

Det finns många exempel på poeter och författare som blev och blir inspirerade av HOWL och Ginsberg.

Bob Dylan berättar om när han mötte den poesi som var ny och fascinerande för honom och fick honom att vakna upp;

Hos Bob Dylan står det klart att Ginsberg och HOWL inspirerade mycket. Dylan och Ginsberg började umgås under mitten av sextiotalet och förblev goda vänner under hela livet.
Ginsberg kan ses i bakgrunden i Dylans berömda video till Subterranean Homesick Blues. Dylan bjöd också Ginsberg att deltaga under hans turné 1975, The Rolling Thunder Revue.
Senare har Dylan hjälpt Ginsberg när han ville göra ett album och sätta musik till sin poesi.

Dylan började sin karriär under början av sextiotalet när han kom till New York och blev snart berömd som protestsångare med låtar som Blowin’ In The Wind och The Times They Are A-Changin. Under mitten av sextiotalet bytte han dock stil. Han lade ifrån sig den akustiska gitarren och sina protestsånger och började istället skriva långa, drömska, mystiska låtar. En del av dessa anser jag är starkt inspirerade av HOWL. Han hängde också gärna med olika beatförfattare och då särskilt Ginsberg som blev något av en mentor för Dylan. Efter Dylans motorcykelolycka 1966 var det Ginsberg som bestämde vilken litteratur han borde läsa under sin rekreation.

Även i Dylans tidigare låtar märker man influenserna av HOWL. Ett lysande exempel är A Hard Rain’s A-Gonna Fall där Dylan precis som Ginsberg i Howl använder sig av ett slags visionsmönster; ”I saw”.
Ur HOWL:

Ginsberg fortsätter sen med att börja varje mening med “who”.

Ur Hard Rain;

Dylan fortsätter sen med att börja varje verserna med “I saw”, ”I heard“ eller “I met” osv.

Så hur står sig Ginsbergs poesi och framförallt eposet HOWL i dag?

Mats Gellerfeldt, författare och kritiker, skriver i Svenska dagbladet 1997-04-10 en artikel efter Ginsbergs död där han reflekterar över Ginsbergs poesi, och i synnerhet HOWLs betydelse:

Jag läser och förundras. Ser mig själv som en passionerad läsare av såväl Ginsberg som många andra av Beaterans stora. Är jag en nostalgiker? Försöker jag, genom att försvinna in i bland andra HOWLs rader, få en känsla av något som hände för länge, länge sen? Borde jag ägna mig åt att blicka omkring mig i stället för att, bildligt talat, sitta uppkrupen på en dammig hylla i bibliotekets källare för magasinerade böcker?
Skulle inte HOWL vara väsentlig här och nu?

Jag backar tillbaka lite. Ginsberg vrålade ut HOWL första gången 1955. En fördämning brast. Frågan var inte ”kan jag skrika i samhället?” utan ”var i samhället kan jag ställa mig och skrika?”

Tio år senare genljuder den ännu. Myten om gatan och längtan efter frihet från stagnation får fortfarande människor att höja sina röster. 1966 skriker Bob Dylan ut sina aggressioner och hjärnspöken och gör upp med folkpuritanerna och ett samhälle som vill ha betydelser i allt.
”Because something is happening here, but you don’t know what it is, do you, mr Jones?” väser han till den grå hopen som inte fattar vad som händer. Människor buar – och jublar.

Ännu tio år senare står en ny generation unga människor med blommor i händerna, ivriga att få uttryck för sitt budskap. 1975 kommer Born To Run, Springsteen släpper ett generationsalbum som återigen öser än mer kraft i ännu ett gigantiskt HOWL.

Skriket lever vidare. Ginsbergs HOWL och Kerouacs On The Road trycks åter och åter igen i nya upplagor.
Ginsberg och Kerouac med vänner tycks vara själva kärnan för inspiration för såväl ensamma ungdomar som författare vilka måste få ut sin ångest och vantrivsel i samhället. Generation efter generation. Ser jag på Sverige så torde Sture Dahlström (1922–2001) vara vår starkaste Beatförfattare. Hans tidiga romaner från sextiotalet är typiskt Beat, det handlar om att handlöst kasta sej iväg söderut, till Spanien, Portugal, Marocko, i fallfärdiga bilar, med frihetstörst och författardrömmar. Det är jazz, sol, whisky och kärlek. Hans romaner från sjuttiotalet är dock mer originella, man talar om ”det typisk Dahlströmska”. Men även om dessa är mer särpräglade handlar det fortfarande om de klassiska Beatingredienserna; upptempo, stream of consciousness, erövra världen med sex och godhet, att skapa en alternativ värld.

Även Ulf Lundells roman Jack (som ju beskrivits som sjuttiotalets svenska generationsroman) är ett tillräckligt tydligt exempel på Kerouacs, Ginsbergs mfl oerhörda styrka genom åren.

Jag har haft turen att, som så många andra, som en något konfunderad tonåring få upptäcka Bob Hansson och Bruno K Öijer. Hjältar i en värld av förvirring! Som, även om jag förstod det långt senare, använder Ginsbergs metod att fritt skrika ut sin längtan, skrik, aggressioner, sex, ångest, hat, flams och trams i en salig blandning. Svart på vitt.
Och ännu en generation faller (eller ska jag säga reser sig?) och hämtar mod och kraft.

Men kör för att HOWL månne vara tidstypisk. Konstigt vore väl annars? En generationsdikt som inte är färgad av sin samtid? Vad som talar emot detta påstående (att den skulle vara föråldrad) är själva kärnan i just Howl: Jag tolererar inte min egen samtid! Jag måste göra mig fri! Jag måste få skrika!
Ingen hade gjort detta innan. Låt så vara att både Rimbaud på sin tid uttryckte ett förakt för både tid och etablissemang och att Kerouac beskrev ett Amerika fyllt av eufori om man vågade ta för sig och skita i normer – men ingen bröt barriärerna så totalt som HOWL.
Ordet som dyker upp i min hjärna när jag läser Howl är frigörelse. En frigörelse av sig själv som människa. Låter det klyschigt?
Det lät klyschigt för mig till en början. Jag menar, jag var inte med då. Jag lever idag i ett samhälle där möjligheterna inom kultur är i det närmaste obegränsade. Eller? Kanske är det inte så. Visst finns det idag klara direktiv vad man (som konstutövare) bör och icke bör göra. Vad som passar sig eller ej. Konstnärlig frihet är ett begrepp som var och en kan lägga i sin mun – ändå förpassas vissa vänligt men bestämt till en mindre plats i skuggan. Konsten, och i detta fall, för att begränsa mig, poesin, fjärmar sig fortfarande från ett rättframt och absolut känslouttryck.
Därmed inte sagt att det är lika traditionellt som -56. Men något är det ändå som gör speciellt HOWL lika väsentlig idag. Den innebar, och innebär enligt mig fortfarande, en frigörelse av möjligheter att skriva rättframt och fullkomligt ärligt om ens privata känsloliv. Detta blir en spegel till läsarens egen situation.
Och precis det är vad jag tror konsten handlar om. När jag får frågan varför jag lyssnar på Dylan brukar jag svara att: ”han visar vägen jag går på varje dag men inte ser”
Visst. Något uppstyltat låter det, men ack så sant ändå…

Ungdomar är fortfarande vilsna. Nu som då. Känner inte sitt eget lidande. En fungerade medicin mot detta är att få bevis på sin egen sorg. Svart på vitt. Poesi eller musik. Whatever.
Rimbaud, Whitman eller Ginsberg. Därefter Dylan, Bukowski, Dahlström, Lundell, K Öijer eller Bob Hansson. Alla finns de där. I ekot efter HOWL.
Så visst kan man beskriva HOWL som en dikt som går och går men aldrig kommer till dörren. Utan att lägga betydelsen så som Mats Gellerfeldt gjorde.

En rastlöshet och ett uppbrott, en manifestation för friheten och längtan efter äventyr har jag svårt att föreställa mig sluta vid en dörr. Var det inte precis det Ginsberg opponerade sig mot?

Med Ginsbergs framträdande på Six Gallery tycktes poesin trätt ut och lämnat den tryckta boksidan och börjat ett liv som performance, teater, händelse på en scen. Jag tror knappast vi hade haft den form av poetry slam och liknande där själva framförandet är lika viktigt som dikten i sig utan detta första steg.

Ett exempel på att HOWL fortfarande genljuder är våra svenska poeter Bob Hansson och Bruno K Öijer. De är båda Ginsbergfans av stora mått och hans ande märks tydligt i deras respektive poesi. De som sett dessa herrar in action vet också att det inte handlar om några särskilt lugna tillställningar, nej, tvärtom. För dem är ett spektakulärt framträdande lika viktigt som kvalitén på deras texter, och bägge tycks också se sättet att läsa sina dikter som en viktig del av budskapet. Så även Ginsberg med utgångspunkten i sin Howl, men som också under hela sitt liv fortsatte att arbeta fram nya sätt att framföra sin poesi. Vi får inte heller glömma att det i hög grad var i själva framträdandet som HOWLs fulla potential kom fram och uppfattades.
Hos både Hansson och K Öijer finns den märkbart viktiga betydelsen av andning, frasering, intonering och betoning i framträdandet. Vem som helst kan inte ställa sig upp och recitera en av Hanssons dikter. Svårt är också att läsa HOWL.

Ginsberg skapade alltså med HOWL en helt ny teknik vad gäller själva framförandet av poesi, som anammas flitigt även idag. Han skapade inte enbart det mest praktiska och rytmiska sätt att orka läsa upp en dikt som varar i en dryg halvtimme, utan visste också hur han skulle leka med röstlägen och fraseringar för att skapa rätt stämning för de olika passagerna. Dessutom var han föregångaren vad gäller scenisk konst i samband med poesi, för att fånga publikens uppmärksamhet. Detta gjorde han oftast på de mest spektakulära sätt. Han brukade ofta använda sig av musikinstrument och ackompanjera sig själv, oftast med ett harmonium, en slags orgel. Många gånger hade han också en eller flera musiker med sig på scen.
Givetvis handlade det också om provokativa handlingar, främst under sextio- och sjuttiotalet, för att nå uppmärksamhet. Ginsberg utvecklade t.ex. en tendens att klä av sig naken vid offentliga uppläsningar. Bob Hansson klädde av sig naken i Stockholm city sommaren 2003, samtidigt som han läste dikter. Nämnde Hansson har också en intensiv närvaro på scen där han på rytande skånska spottar fram sina ord så fradgan stänker över publiken. Klart Ginsberginspirerat.

Utan tvekan är Ginsberg med HOWL banbrytaren och inspiratören bakom många av dagens estradpoeter, såväl svenska som utländska.

Jag läste i en relativt nyskriven Ginsbergbiografi om hur HOWL uppfattas i dagens Amerika, och blev förvånad över att man än idag tydligen inte kan sända uppläsningar av HOWL på TV under dagtid eftersom den fortfarande anses obscen. Något jag tyckte lät konstigt. Kan det verkligen stämma? Givetvis är Amerika extremt på många vis och man kan tycka vad man vill om dess åsikter om censurering och liknande, men Howl? Med tanke på allt strunt som sänds i TV, borde det inte idag läggas någon särskild vikt vid HOWLs påstådda "obsceniteter". Därtill en tanke på vilket erkännande såväl Ginsberg som beatgenerationen fick och har fått och vad den idag betyder i den amerikanska litteraturen så borde i rimlighetens namn inte HOWL vara barnförbjudet material.

I boken berättas om en händelse 1987.

Jag kollade upp detta på Federal Communications Commissions (FCC) hemsida. Det som FCC kallar ”obscenity” är förbjudet alla dygnets 24 timmar. Bedöms det däremot som ”indecent” (oanständigt) så får det visas mellan 22 och 06.00. Vad som är oanständigt avgörs godtyckligt av FCC.
Uppenbarligen har det med rädsla för böter att göra. Visas något i TV som upprör någon kan detta leda till böter. Åtgärder för att slippa riskera detta kan växa till löjliga dimensioner. Ett exempel är att 66 TV-kanaler frivilligt avstod från att visa filmen Saving Private Ryan av rädsla för att drabbas av böter. Anledningen? Att soldaterna emellanåt använder ordet ”fuck”.
Så om så många kanaler avstår från att visa en film av Spielberg, så är det inte direkt läge att bjuda den amerikanska allmänheten på HOWL. Även om detta är poesi och skrivet av en, för att använda det gamla slitna uttrycket, talesman för en generation.
Sedan är det bara att fortsätta förundras över Amerikas dubbelmoral. Är det inte konstigt att denna regel inbegriper Howl, som på sin tid blev frikänd från anklagelsen obscenitet och istället omnämnd av domaren som ”a plea for holy living”?
Men vad någon domstol en gång i tiden sagt är tydligen av noll och intet värde.

Att påpeka är att dessa regler gäller de stora kanalerna. Det finns förstås alltid undergroundkanaler som sänder utan att styras av FCCs föreskrifter.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att få dikter har spelat så stor roll i amerikansk litteraturhistoria som just HOWL.
Den har utan tvivel vunnit erkännande och tagit en plats i historien. Det har också fenomenet och livsstilen Beat fått. Idag poppar Beatfanzines och webbsidor med Beatinformation upp som svampar ur jorden. Amerika värnar stolt om sin litteratur och kultgenre och man kan till och med läsa kurser om Beat på universiteten.
Ändå får jag återigen bevis på Amerikas dubbelmoral. Det är snart femtio år sedan HOWL gavs ut, och hur erkänd såväl Ginsberg som HOWL än blivit anses den fortfarande alltför oanständig för klart dagsljus.

Så vad säger det växande intresset för Beatkulturen om vår egen tid? Om inte annat att det fortfarande finns ett behov av upprorisk poesi som HOWL.

HOWL är och kommer enligt min mening fortsätta vara ett oöverträffat tidsdokument, men också ett gripande dokument över en människa som funnit sin röst, nämligen Ginsberg själv.

Linnea Jönsson

---