Jag är innerligt och utskavt trött på kroppar: min egen för att den är sjuk och svider, och kroppar i allmänhet för att de gör sig breda och påtagliga fastän de är obetydliga och så gott som – egentligen alldeles! – obefintliga ursäkter för illusoriska elektronmoln! Inget att haka upp sig på, eller hur? Ändå luras vi att haka upp oss så till den grad på dessa svajande moln i illusionen att vi bygger hela tillvaron runt dem, dessa tråkmånsar i sinnesvärlden som ständigt släpar oss i smutsen, eller… längs oändliga cykelrundor i kvällningarna, på jakt efter endorfiska klarhetsrus.

Eftersom allt är påhittat får man säga att det är ett raffinerat gallerispel som pågår!

Min kropp är vältränad, särskilt för sin ålder. Den cyklar mycket, det har jag märkt. Den orsakar dock mycket obehag och massor av besvär, bara för sitt dagliga underhåll. Kort sagt, jag är trött på den.

Och jag är trött på t.ex. unga, yppiga kvinnokroppar. Deras förnumstiga innehavare är så ridikulöst självmedvetna – eg. självomedvetna! – och tror av alla krafter att de ÄR sina kroppar, men liksom de flesta av oss är de bara lurade av Gud – eller den påstridiga, envetna (och löjliga) reproduktionsdriften; denna olycksaliga betäckningsfrossa som grasserar bland kroppar i gemen…

Kropparna gör sig till åtlöje genom att förefalla så verkliga, trots sina elusiva skugg- och drömkaraktärer, sina ständigt föränderliga elektronmolnsvariationer i magnetfälten: som skränande kajflockar runt sovträden en oktoberskymning.
Jag vägrar finna mig i den här kroppen längre. Eftersom den inte finns (ehuru den svider) borde inte det vara ett stort problem.